Världsklass, Helen

Jens Peterson

New York-publiken stod upp och jublade

NEW YORK. 15 cent står det på frimärket med Helen Sjöholms ansikte.

Men ”Kristinas” affischnamn är värt mycket, mycket mer.

Helen Sjöholm lyfter Björn och Bennys sånger till himmelska höjder. Hon skriver nöjeshistoria på en anrik scen.

Inte för att Helen Sjöholm verkar tagen av stundens allvar. I publiken sitter Broadways makthavare, i väggarna hörs ekon av alla legender som uppträtt i Carnegie Hall.

Men Helen Sjöholm ser inte ut att vara mer nervös än om hon stått i Folkets hus i Sundsvall.

Hon sjunger så folk blir tårögda, och efter hennes fantastiska version av ”You have to be there” hoppar publiken upp i en stående ovation och ropar bravo. Applåderna vill aldrig tystna.

En märklig upplevelse.

Berättelsen sprakar

Det är inte bara det att Helen Sjöholm sjunger bättre än alla andra. Hon har en skådespelarrutin och inlevelse som gör att ”Kristina” och berättelsen sprakar.

Översättningen till engelska fungerar utmärkt. De svenska uttrycken har ersatts av amerikanska med samma poetiska laddning. ”Ljumma kvällar om våren” har blivit ”Twilight images calling”, och istället för astrakanen doftar det om ”summer rose

apple tree”.

I den här kortade versionen är ”Kristina” två timmar och en kvart. Det är i stort sett enbart sånger, men på några ställen berättar artisterna handlingen. Bakom scen visas svartvita fotografier, och då och då rullar text som förklarar tid och plats.

Fantastiska sånger

Lars Rudolfsson har gett ”Kristina” en stram och snygg inramning. I den sista rörande scenen visas ett äppelträd i bakgrunden och medan musiken klingar ut glider fotografiet över i färg.

Vackert och värdigt.

Det är inte bara Helen Sjöholm som imponerar. Russell Watson matchar henne bra som Karl-Oskar och har en intressant röst som kan röra sig från opera till pop utan att tappa trovärdigheten.

Kevin Odekirk får kvällens andra stående ovation när han gör ”Gold can turn to sand” och Louise Pitre är stark som Ulrika. Både när hon sjunger och dramatiserar intrigen som berättare.

Framför allt lyfter alla begåvade artister fram vilken fantastisk samling sånger det här är. ”Kristina” är en rik musikal med många uttryck och temperament. Man kan upptäcka och återupptäcka melodier och slingor i den mäktiga musikaliska väven.

Väntar på musikalen

Roligt är det också ibland, även om grundhistorien är tung och full av sorg. ”Tänk att män som han kan finnas”, som på svenska var en ordlek kring språkförbistring, har blivit ”American man”. En kul kvinnohyllning till den städande matlagande prästen.

Konserterna i Carnegie Hall understryker att ”Kristina” är en stark musikal även på engelska. Nästa steg borde bli att den sätts upp på riktigt.

På Broadway. Med Helen Sjöholm.

Världsklass brukar vi kalla vårt högsta betyg när vi recenserar.

Sjöholm är beyond världsklass, som en skald uttryckte det i känslostormen efter ”Kristinas” premiär.