Skrattfest när Moore slår till
VENEDIG. Allvarliga problem.
Roliga filmer.
Flera politiska skildringar använder humor som vapen.
Först och främst Michael Moore.
Han har hittat sin egen ton och förfinat den till ”Capitalism: A love story”. Gamla journalfilmer är en skrattfest liksom spektakulära grepp när Michael Moore konfronterar företag. Han blir alltid stoppad av säkerhetsvakter, men får fram sin poäng.
”Capitalism: A love story” är lika stark som hans bästa filmer.
”The Informant” handlar om en välbetald chef på ett storföretag som plötsligt avslöjade skandaler för FBI. Allt hände på riktigt på 1990-talet. Filmen handlar om företagets olagliga överenskommelser med konkurrenter om gemensamma priser. Och om huvudpersonens märkliga lögner. Ett helt liv av lögner.
”The informant” bygger på en allvarlig bok. Men filmen är gjord som en komedi.
Regissören Steven Soderbergh hade redan gjort ”Erin Brockovich” och tyckte att historien påminde om en annan film, ”The insider”. Så för att göra något nytt valde han att att berätta det komiskt.
Under arbetet använde Soderbergh musiken till Woody Allens ”Bananas” för att få rätt ton. Och sedan bad han samma kompositör, Marvin Hamlisch, att skriva ny musik i samma anda. Det låter mycket riktigt fnissigt 1960- eller 1970-tal om ”The informant”.
”The men who stare at goats” bygger också, säger de, på riktiga händelser, även om det är så galet att man baxnar.
Amerikanska militären utbildade soldater till mentala krigare. Som kallade sig för Jedi. Som experimenterade med droger och hippiefilosofi för att kunna gå genom väggar. Och stirra ihjäl djur.
Mer som en rysare om det är sant. Men filmen är hysteriskt rolig när den målar upp bakgrunden till hur några figurer blev som de blev.
Mycket allvarligt ämne. Många skratt.
En av veckans höjdpunkter på filmfestivalen var en Master Class med Pixar. Jag fick lyssna på de fem män som regisserat bolagets tio långfilmer, alla succéer. De berättade steg för steg hur företaget arbetade. Manusarbetet tar ofta tre till fyra år innan de börjar animera.
De visade alternativa ideer som tagits bort i ”Toy story” och ”Ett småkryps liv”. Och varför de gärna gör uppföljare – om de hittar en bra historia.
I oktober kommer deras ”Upp”. Ännu ett mästerverk.
I Pixars underhållande fantasivärldar finns förstås också en del allvarligheter att tänka på.
Skratta dig klokare.