Knökat - i en skivbutik
Det har gått snart två veckor, men jag är fortfarande tagen över hur många kids som köade för att få köpa både vinyl- och cd-skivor på Amoeba Music i Hollywood på annandagen.
Den överlägsna känslan av att faktiskt äga ett fysiskt exemplar av ett album verkar obestridligen ha slagit ny rot i det uppväxande släktet.
Som de allra flesta andra konsumerar jag numer det mesta av min musik i streamad eller nedladdad form och är hur nöjd som helst med det.
Men jag saknar att vistas i skivbutiker och på Manhattan har vi inga längre, så vid varje besök i Los Angeles åker jag till ett Amoeba Music – en veritabel hangar med monstruös lagerhållning på Sunset Boulevard i Hollywood.
Inte så mycket för att handla som för att bara få hänga, bläddra lite i Buster Brown- och Tish Honojosa-facken, prata strunt med kufar i personalen – likadana, överallt, i alla skivbutiker – och lyssna och läsa.
Det är alltid förvånande att se hur bra affärerna verkar gå, men under annandagen – kallad Boxing Day i USA och vad gäller shoppinghysteri bara överträffad av sinnessjuka Black Friday – blir jag snudd på chockad.
Det är absolut knökat i gångarna mellan ställ och hyllor och köerna till de åtta kassorna ringlar sig genom hela jävla jättebutiken.
Och det är långtifrån bara stofiler i min ålder som hasar omkring på betonggolven och känner sig hemtama i dammet. Tvärtom, ivriga kids far runt oss så det fladdrar i våra byxben.
Jag är för väluppfostrad för att kolla vad det är alla köper, men en ung tjej i kön har famnen full av Cramps-vinyl och ett lika ungt par står på oldies-avdelningen och dividerar om vilka Eddie Cochran-album man ska ha (”Never be forgotten”, förstås, även om det duger med samlingar ...)
Mest uppseendeväckande:
Amoeba kränger cd också.
Att vinyl åter blivit hippt och eftertraktat är ju bekant, men osexig cd? Vem vill ha såna?
Många, tydligen.
Insikten att det är en helt annan feeling att äga ett fysiskt exemplar av ett album, oavsett format, än att stirra i en telefon eller på dataskärm har helt uppenbart fått fäste i nya generationer.
Själv känner jag mig överväldigad av både utbudet och trängseln och köper inget mer än soundtracket till ”La la land”, några gospel-samlingar och en Devo-T-shirt, men när jag kommer ut på Sunset igen är jag märkligt upprymd.
Skivbutiken är tillbaka, liksom.