Slash flinar åt Guns N’ Roses bästa låt
Äntligen.
I ordets rätta bemärkelse.
På sätt och vis tog det 28 år.
Men nu är avsnittet om ”Sweet child O' mine” i serien ”Hitlåtens historia” klart.
För flera år sedan sprang jag på SVT-journalisten Magnus Broni och det dröjde inte länge innan Guns N’ Roses kom på tal.
Broni var, precis som jag, ett stort fan i slutet av 80-talet.
Vi var besatta av det stökiga rockbandet från Los Angeles.
Redan då höll han på med ett avsnitt om låten ”Sweet child O’ mine” till serien ”Hitlåtens historia”.
Och han hade ingen aning om när det skulle bli klart.
Magnus Broni jagade och samlade in intervjuer och material mellan andra jobb och projekt. När andra rusar som haren får Broni och hans redaktion fortsätta att skynda lika långsamt som sköldpaddan. Då som nu undrar jag om någon annan mediekanal än SVT kan erbjuda samma förutsättningar. Åtminstone inte när det gäller slagpåsen rock.
Den tidskrävande arbetsmetoden har gjort att ”Hitlåtens historia” blivit ett av Sveriges finaste exempel på klassisk och påläst rockjournalistik. Många avsnitt håller internationell klass.
Avsnittet om ”Sweet child O' mine” sänds 14 november och är kanske inte den kompletta eller definitiva historien om mästerverket. En viktig pusselbit saknas till exempel – en ny och egen intervju med Axl Rose.
Men lycka till med det. Det är antagligen ett av rockvärldens svåraste uppdrag att få träffa honom.
Men jag förstår samtidigt att Magnus Broni trycker på knappen nu. Han hade nog aldrig blivit färdig ändå. Och på något underligt sätt är 2017 Guns N' Roses år. Den pågående världsturnén, som passerade Stockholm i somras, kommer att bli en av tidernas största och mest framgångsrika.
De tre originalmedlemmarna Axl Rose, Duff McKagan och Slash håller, långt efter att någon trodde det var möjligt, på att reparera sitt skamfilade bandnamn på ett sätt som öppnar historieböckerna.
Dessutom ger Broni en fin inblick i en rockjournalists pinsamma vardag. Snutten från intervjun där han vill prata om skivan ”Appetite for destruction” och Slash bara vägrar framkallar igenkänning och skamfrossa.
Klockan tickar. Alla förberedda frågor är poänglösa. Och nu då?
På ett sätt har Broni arbetat med programmet sedan han satt och lyssnade på sina färgglada bildvinyler hemma i pojkrummet. Han lyckas skildra den barnsliga och oförställda kärleken till musik, till ett band, till en arrogant sångare, till en gitarrist med hatt.
Den där känslan som man aldrig växer ifrån, den som fick håren på armarna att resa sig när Slash gick fram mot kameran i musikvideon på MTV och pluggade in sin Gibson Les Paul.
En kort rundgång, en kort nedräkning och... .
Slash själv tar ”Sweet child O' mine” med ro. Han har underhållande nog aldrig gillat låten.