Bergström: Kissa går att göra i en petflaska
Mycket intressantare att se en mästare förlora
Var det ett jordskalv som drabbade landet tjugo över åtta på söndagskvällen?
Nej det var bara Magnus Norman.
Förloraren som skakade om en hel programserie.
Hyllningsfilmerna är bra på många sätt. Särskilt för den hungrige.
Medan bilderna rullar hinner du ut till köket för att koka te, bre en macka, läsa ett kapitel i en bok, äta upp mackan, läsa ett kapitel till, sätta en deg på jäsning och lugnt återvända till vardagsrummet. Att däremot sitta kvar och titta rekommenderas sällan annat än som en övning i tålamod.
Jag vet inte när skiftet skedde, när programmets ursprungliga höjdpunkter blev dess kisspauser, men där är vi.
Eller var.
Pensionerade sig ung
För Magnus Normans film kan markera ett skifte, med sin ramberättelse om finalen i Franska Öppna år 2000. Filipstadssonen inleder uselt, reser sig, svajar igen, räddar en matchboll, en till, en till.
När den bleke svensken överlever matchboll sex och sju fattar vi. Han är oövervinnerlig, det är en Hollywoodmatch vi ser, snart kommer han lyfta pokalen.
Norman klarar matchboll nio och tio. Sedan förlorar han och så är återblicken slut. Han tar aldrig någon Grand slam utan pensionerar sig ung.
Hu?
Ja, tänk att ha spelat in fem miljoner dollar och tagit tolv ATP-titlar i sin korta karriär och ändå vilja visa upp när du torskar. Att frivilligt rulla runt i flingsaltet med oläkta sår.
Tänk att höra Forsberg svära
De andra borde ta efter. För det är något med stora segrar som är enkelspårigt och platt, något som får alla triumfer att flyta samman och likna varandra. Medan fiaskon är unika. De är rafflande också decennier senare.
Ingen idrottare vinner hela tiden utan sann storhet kommer ur att tackla motgångar och växa av dem. Så tänk att höra Ingemar Stenmark och Carolina Klüft ingående beskriva den där gången det gick åt pipan, det där snedsteget de fortfarande inte glömt, det som inte ens klasar av medaljer kan radera. Inte sluta i dur, utan fortsätta trycka på smärtpunkten tills den domnar. Tänk Peter Forsberg sitta och svära i tio minuter över en kass insats borta mot Buffalo.
Det hade gett helt nya inblickar i våra störstas unika psyken. Jag hade inte missat en sekund. Teet hade fått kallna, limpan hade lämnats obredd, boken oöppnad i köket. Kissa går att göra i en petflaska.