Världens största Oscars-fan Vivianne: ”Jag är ett vandrande museum”
Uppdaterad 2024-03-11 | Publicerad 2024-03-10
HOLLYWOOD. Ingen är mer taggad på Oscarsgalan än 66-åriga Vivianne Robinson.
Hemma katalogiserar hon gamla bitar av röda mattan, och hon tar ledigt från jobbet i en hel vecka för att häcka utanför spektaklet – en ritual hon hållit på med i snart två årtionden.
– Alla kallar mig ”Oscars-superfanet”.
Innanför kravallstaketen repar den 35-åriga skådespelerskan Vanessa Hudgens inför sitt värdskap på Oscargalans röda matta.
Hon låtsasintervjuar någon som agerar platsmarkör för Kirsten Dunst, för att få rätt kameravinklar i tid till den stora tv-produktionen.
En bit därifrån, utanför entrén till Dolby Theatre där statyetterna delas ut, skärs de allra sista bitarna av röda mattan.
Allt måste sitta i minsta detalj till söndagnattens gala.
”Oscars-superfanet”
Bakom avspärrningarna står Vivianne Robinson i en meterhög kungakrona, prydd med bilder av alla filmer som nominerats till årets bästa.
Inte nog med det.
Hennes kläder, från topp till tå, är dränkta i memorabilia från tidigare Oscarsår.
Armbågarna är klädda i luddiga bitar från gammal röd matta. I hårtofsarna hänger miniguldstatyetter. Till och med skorna är dekorerade. Därför är det kanske inte konstigt att Vivianne har blivit lokalkändisen med epitetet ”Oscars-superfanet”.
– Jag är ett vandrande museum, säger Vivianne.
Hon lyfter tygmärket av statyetten på magen.
– Den här köpte jag på Ebay. Den lär komma från en av Oscargalans ridåer, sägs det. Det finns tydligen bara 15 i världen.
Ur jeansjackefickan lyfter hon fram decimeterstora bitar från den berömda välkomstmattan som kändisarna går på. Hemma katalogiserar hon bitarna genom att skriva årtalen på baksidan.
– Detta var förra året, säger hon och bläddrar fram en beige bit.
– ...i champagnefärg, den gillade jag inte alls. Detta var ett par år sedan, i vinrött. Här är årets: ljusröd.
Mattskärarna har börjat känna igen Vivianne, och ger henne en lagom stor slice. Har du fått någon i år ännu?, frågar de alltid.
Hon har aldrig fått sätta sin fot inne på galan – hittills – men uppskattar att bara få komma nära stjärnglansen.
– Det här är min julafton, säger hon.
– När stjärnorna intar röda mattan, brukar jag speja genom staketet i hopp om att se något, och zoomar in med min kamera.
Ritualen har hon hållit på med i hela 17 år.
Varför denna besatthet?
– Jag älskar att se filmer, precis som andra. Jag vill visa min uppskattning för allt hårt arbete de lägger ner för att underhålla alla.
”Så länge jag får folk att skratta”
Viviannes fixering skruvades upp steg för steg.
Första gången dök hon upp för att ta bilder. Året därpå bar hon en nedtonad Oscars-tröja, och folk runtomkring verkade älska den.
Med åren adderade hon fler och fler detaljer till uniformen.
– De flesta får en kick av den! Alla går förbi och ler. Så länge jag får folk att skratta så är jag glad.
Till vardags arbetar Vivianne med att skriva namn på riskorn i glassmycken på Venice strandpromenad.
Men hon har, som vanligt, tagit ledigt från jobbet i en hel vecka, bara för att kunna iaktta riggarbetet i Hollywood och mingla med turister längs den rödsnitslade banan.
– Man måste ju njuta av livet, det går så fort, förklarar hon.
Ibland uppstår till och med spontana möten med celebriteterna innan de kliver in bakom avspärrningarna.
I fjol fick Vivianne ta selfies med sångerskan Dianne Warren och talkshowvärden Jimmy Kimmel, som i år är programledare för hela Oscarssändningen.
Håller på storfavoriten
Inför söndagsnatten är Vivianne uppeldad och har laddat genom att se alla nominerade filmer. Vissa flera gånger: Oppenheimer två, Barbie-filmen tre.
Vivianne håller allra mest på storfavoriten Oppenheimer, filmen om atombombens skapare, som nominerats i hela 13 kategorier.
När hon får höra att två svenskar har chans att prisas för sina insatser i filmen –musikkompositören Ludwig Göransson och filmfotografen Hoyte van Hoytema – gör hon stora ögon.
– Åh, de kommer definitivt att vinna! Musiken får hela rummet att skaka, och när atombomben exploderar är det verkligen som om man är där. De gjorde ett fantastiskt jobb.
