Nu är alla stackars hipsters helt vilsna
Inget har förändrats de senaste veckorna.
Det känns fortfarande som att hela världen ryms och dansar i ett franskt skivfodral.
Ibland är det roligt att bo i Stockholm.
I skuggan av Stockholm maraton hasar drivor av hipsters omkring som zombier i tv-serien ”The walking dead”.
Med toppluvorna på sned och tom blick irrar de runt på olika fik och second hand-butiker på Södermalm och uttrycker klädsamma vänsteråsikter och låtsas se upptagna ut.
Man känner igen dem på deras läten.
”Karin Dreeeeeeiiijjjeeeer... shaking the habituaaaaaaaal... kniiiveeeen... Waaaay Out Wesssst... my preciousssss”
Och anledningen till att alla stackars hipsters är oroliga och vilsna beror på franska houseduon Daft Punk.
En fråga ringer just högre än Katarina kyrkas klockor:
Går det att älska ett album där gitarrerna låter som en discosingel från 1979?
Det blev ju inte riktigt som någon tänkt sig när Daft Punk till slut återvände med sin första studioskiva på åtta år, ”Random access memories”.
Meningen var att de skulle visa var det stora arenahouseskåpet ska stå. Om genren de byggde, scenen som förkortas edm och betyder ”electronic dance music”, dominerar världen borde Daft Punk bara ha kunnat rida på framgångsvågen och ”untz-untz-untz”-steka sig bort mot horisonten.
Men för Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo säger edm ingenting. De tycker att allt låter likadant och jämför det endimensionella partyt med en energidryck. I intervjuer har Thomas Bangalter sagt att han länge trodde att edm var en och samma samma dj, en förkortning av Eric David Morris eller nåt liknande.
Och om ingen annan ville revoltera och bränna upp deras idéer offentligt fick Bangalter och de Homem-Christo göra det själva. Mycket på ”Random access memories” är som ett reformförslag från oppositionen.
Den blygsamma ambitionen med albumet är att blåsa liv i och ge tillbaka musiken dess själ. Daft Punk använder studiomusiker och gamla hjältar från barndomen – Nile Rodgers, Giorgio Moroder – för att sudda ut skillnaden mellan människor och maskiner. De utgår från den analoga musiken som de växte upp med.
Och bara den gamla idén att göra ett album där låtarna helst ska spelas i den bestämda ordningen som står på konvolutet för att komma till sin rätt, ett album står för sig själv och inte nödvändigtvis följs upp av en turné känns radikal i dagens låtfixerade och snabba tidsanda.
För eller senare tar de största artisterna alltid ett steg åt sidan.
1972 plockade Mick Jagger och Keith Richards fram gamla bluesinspelningar med Robert Johnson för att göra ”Exile on Main Street”, skivan som blev ett stambyte för deras karriär. 1975, samma år som Bay City Rollers rullade uppför Englandslistan, sammanfattade Led Zeppelin den tunga rockhistorien på kolossen ”Physical graffiti”. 1979 vände The Clash ryggen åt punkvågens konformism genom att hylla amerikansk och jamaicansk rotmusik på ”London calling”.
Allihop visar var artisterna kom ifrån, allihop innehåller ledtrådar till musiken som fick dem att brinna från början, allihop blev klassiker. Och att lyssna på de skivorna känns fortfarande, likt Daft Punk i dag, som att stiga in i en annan värld med egna regler och sin egen logik.
Just nu dissekeras även ”Random access memories” på tidningar och sajter med kirurgisk noggrannhet. Daft Punks influenser och inspirationskällor listas med brinnande iver. Mästerverket kommer säkert att påverka publikens spellistor i åratal.
Jag misstänker att Swedish House Mafias nya Volvo-reklam inte får samma betydelse och livslängd.
Var får de allt ifrån?Härifrån
Lyssna vidare på 20 låtar från ritningarna till ”Random access memories”:
”Lovely day” (Bill Withers)
De Homem Christo och Bangalter kallar ”Lovely day” för den perfekta poplåten.
”It’s raining men” (The Weather Girls)
Inledningen av ”Random access memories” kommer härifrån …
”Get down saturday night” (Oliver Cheatham)
… och samma låt, ”Give life back to music”, lånar även från den här obskyra discoburgaren.
”When the morning comes” (Hall & Oates)
Det är omöjligt att skriva om Daft Punk 2013 utan att nämna Hall & Oates soulpop.
”My forbidden lover” (Chic)
Gitarrer av renaste guld.
”Hey nineteen” (Steely Dan)
Amerikansk …
”Long train runnin’” (The Doobie Brothers)
… västkustrock är …
”Dreams” (Fleetwood Mac)
… lika viktig för Daft Punk …
”I can’t tell you why” (Eagles)
… som robotar.
”If I ever feel better” (Phoenix)
Gruppen har alltid känts som Daft Punks tredje medlem.
”Left to my own devices” (Pet Shop Boys)
Che Guevara och Debussy med ett discobeat.
”I love you more” (George Duke)
Samplades på Daft Punks album ”Discovery”.
”Good vibrations” (Beach Boys)
Ännu en låt som Daft Punk önskar att de själva skrivit.
”The robots” (Kraftwerk)
Alla elektroniska inspelningar innehåller tyskt dna.
”We ride tonight” (Sherbet)
Basingrediensen för enorma rymdodyssén ”Contact”.
”Off the wall” (Michael Jackson)
Bokstaven ”c” i ”disco”.
”Upside down” (Diana Ross)
Bokstaven ”o” i ”disco”.
”Dress you up” (Madonna)
Bokstäverna ”p” och ”o” och ”p” i ”pop”.
Stomp! (Brother Johnson)
På ”Random …” försökte Daft Punk kalibrera soundet efter Quincy Jones ljudideal.
”Chase” (Giorgio Moroder, Harold Faltermayer)
Han heter Giovanni Giorgio Moroder. Men alla kallar honom … Giorgio.