Nu är Olle kung – med skiva på gång

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om veckans händelser i nöjesvärlden

INGARÖ. När jag träffade Olle Ljungström senast bodde han i en båt bakom Stockholms universitet och jag skulle hämta honom för att eventuellt åka till Hultsfredsfestivalen men det regnade i Småland så vi satt kvar i båten och drack sprit.

Vi har haft mycket roligt genom åren. Många har haft roligt med Olle Ljungström, jag är inte speciell, men stunderna har varit speciella.

Med Olle blev jag smartare, orden studsade tillbaka som vackra kulsprutekulor. Han är som en mästerlig skådespelare i en improviserad dialog och själv får man förmånen att känna sig som världens briljantaste statist.

En kväll gick vi genom Visby och övade ”Nåt för dom som väntar”, den som Joakim Berg från Kent nu gör på hyllningsskivan ”Andra sjunger Olle Ljungström”, och ”Jag och min far”, den som Love Olzon gör lika starkt, eftersom vi skulle göra ”ett gig för kinesmat och rosévin” på krogen Surfers och jag kunde texterna bättre än Olle. Det blev ett slags succégig trots allt, och dagen efter körde han, darrigare än jag, oss ner till Nisseviken i en ofattbar rishög och jag var säker på att det var just där jag skulle avlida. I ett bilvrak på Gotland med en av Sveriges främsta artister.

En annan kväll spelade vi mahjong och pratade bara om Neil Young innan vi gick ut och vägrade tilltalas med andra namn än Baby Doc och Papa Doc (Olle var Papa, jag var Baby). Vi fann det lustigt, men var måhända odrägliga.

Olle kunde vara odräglig mot folk han fann idiotiska. De förstod aldrig att det var därför han avrättade dem så vasst verbalt; de lade skulden hos honom och tittade aldrig inom sig själva. Sådana är människor, de pekar hellre finger.

Sådan var inte Olle. Han bar alltid sin egen skit på sina egna axlar, en börda som har knäckt honom flera gånger.

Till sist var han verkligen, verkligen nära att dö. Sades det. I de där lägena hörde jag aldrig från Olle själv. Sådan var inte vår vänskap. Vår vänskap var berusad och komisk och när dagen efter kom gömde sig konstnären i soprummet medan jag ruskade av mig skiten och väntade in måndagens 9 till 5-jobb.

Och här kunde filmen om Olle vara slut och den här texten vara en nekrolog, men så är det underbart nog inte.

Snart kommer en SVT-dokumentär om Olle, som spelats in under flera svarta år och som hade kunnat sluta med en begravningsscen men i stället blev färdig när Olle står upp som den konung han är.

Olle är nykter, fri från afghanistanska parasiter i blodet, bor på vischan och ägnar sig, om jag känner honom rätt, åt sin älskade ”bilism”. Kanske har han rent av körkort.

Det lär till och med vara en ny skiva på gång.

Jag älskar honom förstås.

Jag älskar artisten, låtskrivaren och personen Olle Ljungström även om jag antagligen aldrig kände honom på riktigt.

Olle Ljungströms egna samlingsskiva ”Bäst” som kom 2001 är oslagbar, även jämfört med det mesta som utgivits på svenska någonsin, men på den pinfärska hyllningsskivan ”Andra sjunger Olle Ljungström” hör jag kanske för första gången texterna såsom de verkligen är.

Nattsvarta.

Så tunga för Olle själv att han dolde dem bakom ironiska grimaser – eller glömde dem helt som den där galna natten i Visby.

Nu hör jag Uno Svenningsson, med Uno Svenningssons makalösa röst, sjunga:

”Jag kan vara stark

Jag kan få allt

Jag kan sprida färg

Jag kan regera

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett”.

Och då är raderna ingen lek längre. De är så mycket mer. De är ”en vanlig dag på heroin”, som Olle själv sjunger i en annan sång.