Min gamla skinnväst är helt inne igen

Aftonbladets Göran Winbergh ser allt komma igen

helskärm

Modet är cykliskt – använd ett plagg tillräckligt länge så är det hett ungefär vart tolfte år. Som min skinnväst, inköpt hos Lundgrens Herrmode 1982. Aningen sliten med trasigt foder och alla knappar borta – men still going strong.

Då, i början av 80-talet, var den svarta skinnvästen en klassmarkör. Det var grabbar med valkar i händerna som hade väst, kisar som visste löpmeterpris på reglar och panel. Som Metalls ordförande Leif ”Blomman” Blomberg.

På Aftonbladet krängde grafikerna på sig skinnvästar och vi – några övervintrade bolsjeviker bland journalisterna – solidariserade oss. Sedan dess har grafikerna rationaliserats bort och de röda reportrarna fått avtalspension. Kvar finns bara gubben Winbergh.

Men skinnvästen är inte bara en kär vän utan tillfredsställer också ett praktiskt behov som bara ökat med åren. För vad gör man av snusdosa, mobil, glasögon, interntelefon och pennor när man är en jeans- och pikéman? Man stoppar allt i västfickorna.

Till det kommer det här med modecyklerna. Någon gång i mitten av 90-talet var jag plötsligt het igen. Visserligen var skinnvästarna då lite längre och noblare, men jag var ändå med på banan.

Och nu är det alltså dags igen. Jag anar redan frågan: ”Vad är det för sliten gubbe som stolpar runt i den där västen?” som snart förbyts mot ”Vem är den där stilige stålgrå mannen i sin eleganta skinnväst?”