Mariah Carey är ett verbalt övergrepp
Få låtar har gjort en märkligare resa än Foreigners ”I want to know what love is”.
Med risk för att låta som en gammal, knastrig VHS-kasett, men ... jag minns mitt tidiga 80-tal.
Världen var analog och Cia Bergs ”Bagen” – ett tv-program om pop, inte sportväskor – var mitt fönster mot världen. Jag kommer inte ihåg mycket av det som visades på ”Bagen”. Men det är svårt att glömma Foreigner.
Det beror i huvudsak inte på att det handlar om fyra amerikanska män med radioutseende och frisyrer som påminner om badrumsmattor. Anledningen är balladen ”I want to know what love is”. En bilradiopsalm där sångaren Lou Gramm sjunger så innerligt om kärlek att motorvägen utanför vindrutan känns som mittgången i en kyrka.
Foreigner var länge ett skällsord och svordom. Framför allt hos den trendkänsliga rockpressen på 90-talet. Men balladen har sakta omvärderats.
Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” hade aldrig varit samma film om inte ”I want to know what love is” hade spelats när Agnes och Elin kysser varandra för första gången. I Henrik Schyfferts mästerliga ståuppshow, ”The 90’s”, fick samma scen och låt markera slutet för 90-talets självupptagna ironi. Och för några år sen hamnde balladen på plats 476 när magasinet Rolling Stone listade de 500 bästa låtarna nånsin.
Ända sen ”I want to know what love is” fick en välkommen rennässans har vi – vi som bär våra älskade och kritvita FM-ballader som den sista droppen vatten – längtat efter att en knäpp och modern r’n’b-sångare utan självdistans ska ta sig an Foreigners klassiker.
Bara för att den äntligen ska bli så bombastisk och vacker som den förtjänar.
Jag hoppades på R Kelly. Men det blev tyvärr Mariah Carey. Hon har spelat in en kylig cover av ”I want to know what love is” på sitt senaste album ”Memoirs of an imperfect angel”. Hon borde ha låtit bli.
Jag och min mer r’n’b-vänliga kollega Jenny Seth har länge diskuterat om Mariah Carey är musik eller idrott. Jag argumenterar naturligtvis för alternativ två.
Och efter Careys ”I want to know what love is” leder jag debatten med 12-0.
Den avancerade kviddevitt-sången kan antingen betraktas som ett lyckat och fantasifullt simhopp av sällan skådat slag (en trippel skruvvolt i tysk stil, upphöjt till två och halv).
Eller ett verbalt övergrepp.