Schyffertkuppen blev en katastrof

helskärm

Varje onsdag morgon är den andra lik. Jag stiger upp extra tidigt för att ­vara med i Adam Alsings och Gry Forssells radioprogram ”Äntligen morgon”. Men det som hände nu i onsdags var ändå lite udda, lite utöver det vanliga. Jag steg in i taxin på Valhallavägen. Taxichauffören drack kaffe och åt kanelbulle, en modern människas frukost. Jag var på prathumör och frågade honom om trafiken blivit bättre sedan de införde trängselavgifter.

Olyckligtvis hade han just tagit en stor tugga av sin bulle när han fick frågan. Det blev plågsamt att lyssna på. Det ­geggade i gommen på honom. Jag såg hur han krampaktigt forcerade bullrester ut mot kinderna. Så tuggade han som en ko och började sedan rensa tänderna med tungan. Ni vet hur det ser ut, va? Tandrens medelst tunga, det kan vara det värsta som finns att ta del av. Man ser ingenting, för munnen är ju stängd, men kindrörelserna är ­intensiva, man ser att det bökas därinne och man kan väldigt lätt visualisera vad det är som pågår. Kanske är det jag som är lättäcklad, men jag klarade ­inte av det.

Han svalde med stor ansträngning en sista gång, svarade på det där geggiga sättet och satt sedan tyst. Jag bestämde mig för att inte ställa en följdfråga, för det fanns mer bulle där i knät.

Jag bad honom sätta på den radio­kanal jag just skulle vara med i. Henrik Schyffert var i studion och genast drabbades jag av en ilande panik. Jag vill inte träffa Henrik Schyffert. Jag tycker illa om honom eftersom jag finner honom vara en fånig, uppblåst, koketterande typ och han tycker illa om mig därför att jag skrivit just detta om honom i någon spalt.

När jag anlände med taxin till radiostationen hörde jag att Adam Alsing tackade Schyffert för att han ville komma och tog farväl. Jag insåg vad som var på väg att hända – jag förstod att vi oundvikligen skulle stöta på varandra, han på väg ut och jag på väg in. Paniken jag kände där och då, den går inte att beskriva.

Så fattade jag ett mycket ­listigt beslut. Jag gick inte in på stationen.

Jag väntade utanför, halvt gömd ­bakom porten så att han inte skulle se mig över huvud taget. På så sätt skulle vi ­slippa mötas. Och jag väntade. Och väntade. Men det kom ingen Schyffert. Vad i helvete höll han på med där inne? Till slut blev det väldigt kallt att stå där. Och efter ­ytterligare en stund insåg jag att jag skulle vara med i radio om två minuter. Jag fick avbryta den fiffiga operationen och gå in.

Jag vandrade nervöst genom ingången. Tittade på mina egna fötter när jag gick. Och så långt där borta i korridoren kom han, den store Schyffert.

Visst var det han. Kata. Strof. Han gick rakt emot mig. Korridoren var smal, aldrig mer än två meter bred. Jag kunde ­inte vända om, antagligen hade han redan sett mig och den pinsamheten kunde jag inte utsätta mig för. Jag höll på att kollapsa. Så kom jag på det. Det enklaste med slugaste knepet i boken.

Jag fiskade upp telefonen och svarade: ”Ja, det är Alex.”

Och efter en sekund: ”Nämen, tjena Jocke.”

Genom att låtsas att vara i telefon skulle jag kunna passera honom utan att prata med honom och dessutom göra det utan att möta hans blick eftersom jag ­enkelt kunde låtsas att vara ”så inne i samtalet”. Känslan av en ilande triumf letade sig upp från rektum, längs ryggen och upp mot nacken. Det här skulle gå vägen!

Att låtsas föra ett samtal med någon är svårt. Man måste pausera för att låta låtsas­människan i andra ändan säga sitt – att bara stå och hålla låda är inte trovärdigt. Jag låtsades lyssna koncentrerat, inflickade bara ett ”absolut” och ett ”okej” mellan varven. Och vi närmade oss varandra, jag och Schyffert. Så fort jag hade passerat honom visste jag att jag skulle vara räddad.

Två meter ifrån Schyffert hände det.

Min telefon ringde.

Jag låtsades väl stirra förbluffat på telefonen – hur kan den ringa samtidigt som jag är i telefon?

Sen minns jag inget mer.

Charaden var över.