I år slipper vi ta till skämskudden
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-14
Jag lämnar årets sista och slappa genrep med en konstig smak i munnen.
Det smakar... cylinderhatt.
Jo, i kväll kan jag till och med få käka upp E.M.D:s huvudprydnader.
Ingen vet ju hur tidernas jämnaste och bästa final slutar.
Tidernas bästa final?
Menar du verkligen det?
Ja, mitt jobb är verkligen inte att ljuga för dig, kära läsare. Låtmässigt har vi aldrig sett ett lika starkt finalfält.
Du kan, till exempel, inte hitta ett enda Kalle Anka-bidrag. Inte ens om du använder marknadens dyraste kikare.
I kväll kommer det inte att guppa fram nåt som påminner om Anna Books ”Samba sambero”. Skämskudden kan för en gångs skull stanna kvar i soffan och käka chips.
Årets tävling har kanske inte innehållit lika stor dramatik som ifjol. Men att toppa Carolas fall i Andra chansen ... går det? Och hur ofta får vi uppleva lika monumentala nöjesgenombrott som komikern Björn Gustafsson? Det brukar väl ske ungefär fyra gånger per sekel.
Och när de stora och folkkära schlagerdivorna stannade hemma – de där som engagerar folk oavsett om de tittar eller inte – fick tävlingen en helt annan atmosfär.
Schlager är en missvisande beskrivning på årets sex veckor långa cirkusturné. För första gången känns Sveriges största tv-lek verkligen som en Melodifestival.
Därför är också finalen så jämn att den får en nyfriserad golfgreen att likna Klippiga bergen.
De flesta läsar- och tittarundersökningar visar att en viss trio som kan förkortas M.C.M. har en knapp ledning i kväll: Måns, Caroline af Ugglas och Malena Ernman. Jag tror att nån av dem tar guld. Kanske enligt följande scenario:
Svenska folket väljer Caroline af Ugglas och ger henne högsta poäng. Men Ernman vinner ändå tack vare ett kraftigare stöd från jurygrupperna.
Många tror ju på Ernman i Moskva. Mest för att det är ett synnerligen osvenskt bidrag. ”La voix” liknar ju ingenting som vi tidigare har skickat ut i Europa. Och just därför skulle den där underbara operapopen knappast göra bort sig i Moskva. Jag måste medge att det låter bra i teorin.
Har jag glömt nåt nu? Vad sa ni? Hörde jag ett ... E? Hörde jag ett ... M? Hörde jag även ett ... D? Vad blir det? Svar: Danny & Bollkallarna, förstås.
Jo tack. Så kan det också gå. E.M.D skuggar ledartrion. Och det är refrängen som får min mun att smaka hatt. Den biter sig fast i örat som hjortronmyrens envisaste knottjävel.
Men det kan som sagt sluta hur som helst. Det kan bli så spännande att du får ge lugnande piller till dipsåsen.