Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

Här kostar en drink 60 000 kr

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-28

Jag befinner mig i Dubai. Det gör 25 procent av världens alla lyftkranar också. 25 procent. Det är sant. Lyftkranar reser sig över varje större byggnad här. Skuggorna av dem bildar korsmönster på varenda gata. På samma sätt som man målar Stockholmssiluetten med konturerna av Stadshuset, Globen och Kaknästornet, borde man måla Dubais siluett med lyftkranar.

Dubai är alldeles fascinerande. En galen storstad mitt ute i absolut ingenstans. Som Las Vegas, fast med en strand som är så vit att den nästan är blå. Jag överraskas först av solkattorna jag ser överallt, de vandrar oroligt över väggar och golv, och inser snart att det är reflektionerna från de vitklädda arabernas diamantklockor. Dubai är en på gränsen till komisk blandning av dessa rika araber och lite mindre rika västerländska turister. Dubai är en stad som vibrerar, men lyftkranarna står numera still. Det ser ut som om de frusit fast i rörelsen, som om Gud skrikit HALT och nu väntar man på ytterligare order. Dubai ser ut som Fraggelberget, men alla doserna har lämnat byggarbetsplatsen. Finanskrisen har kommit också hit.

Jag har semester här, ligger på en perfekt strand och tänker bara på en enda sak – Burj Al Arab. Världens enda 7-stjärniga hotell som ligger på samma strand, någon mil bort. Bill Clintons favorithotell. Tiger Woods favorithotell. Världens lyxigaste och dyraste hotell. Varje gång någon trycker på en av hissknapparna i guld står en man i lustig hatt där bredvid och putsar knappen ren. Det är vad jag har hört i alla fall.

Jag har inte råd att bo där och man får bara tillgång till hotellet om man bokar bord på en av restaurangerna. Så jag gör det. En timme senare anländer ett brev från Burj Al Arab till mitt hotellrum. De välkomnar mig till middagen och låter meddela två saker: 1. Jag måste äta minst två rätter på menyn. En av dessa måste vara varmrätt. 2. Om jag avbokar mindre än 20 timmar före middagen så får jag böta 2 500 kronor. Den summan dras från det kortnummer som jag tvingats ge ifrån mig vid bokningen.

Det börjar kännas pirrigt. Det är som om jag ska gå på en fest som inte vill ha mig, som om jag ska dyka upp på en middag hos avlägset bekanta utan att vara det minsta bjuden.

Jag ringer hem till Sverige och skryter för en vän om att jag ska äta på Burj Al Arab och han frågar om jag är dum i huvudet och berättar att en varmrätt kostar över 5 000 kronor på Burj Al Arab. Jag lägger på luren och ägnar mig alldeles paniskt åt matematik. Strunta i att gå och förlora 2 500 kronor eller gå dit och förbereda mig på att förlora bra mycket mer? Jag våndas. Jag mår inte bra. Jag har inte pengar. Kan man sms:a ”LÅNA” via utlandet? Så tänker jag att om inte annat så kommer detta att bli ett ekonomiskt minne för livet. Klart jag ska gå dit!

Jag anmodas att ta en drink före maten. I drinkmenyn läser jag: ”Världens dyraste drink”. Den är baserad på någon utrotningshotad whisky och blandad med en pinne som kommer från någon unik ek och vattnet är destillerat på något alldeles sinnessjukt sätt. Drinken kostar ca 60 000 kronor. Jag fortsätter inte läsa, jag mår illa, jag går till mitt bord.

Inte så dyrt som befarat, men ofattbart dyrt. En varmrätt kostar 1 200 kronor. En förrätt 700. Jag meddelar att jag bara är ”lite sugen” och att jag nöjer mig med en förrätt. Servitrisen ler och säger att det inte är möjligt. Och sen vet jag vad hon gör, hon går väl ut till köket och snattrar med de andra och säger: ”Bord 12 är en sån som inte har råd att vara här.”

Och det har hon rätt i. Jag har inte råd och jag tänker att om jag nu ska skuldsätta mig för lång tid framåt så kan jag väl i alla fall njuta lite när jag gör det. Maten är helt otrolig. Fantastisk. Men jag kan inte riktigt slappna av. Kyparen frågar om jag vill ha ett glas vin till och jag skriker ”NEJ” och viftar skräckslaget med händerna. Inga fler utgifter nu.

När jag lämnar hotell Burj Al Arab och möts av lyftkranarnas siluett känner jag mig så stel i kroppen som jag aldrig varit förut.  Jag har avnjutit en utomordentlig måltid samtidigt som jag under varje sekund spänt varenda muskel i kroppen.