Monoton monolog när Allan spelar Allan

Jens Peterson

Mr morfar
Intiman, Stockholm. Komedi av Bjarni Thorsson, med Allan Svensson.

Det finns många roliga och kloka saker att säga om barnbarn.

Det gör inte den här föreställningen.

En monoton monolog av en grinig gubbe. Allan Svensson kämpar med en torftig text.

Han gör entré som golfspelare och pratar om att äntligen kunna koppla av på ålderns höst. Men det får han inte för alla hemska anhöriga som förväntar sig saker av honom.

Rollfiguren Allan Svensson, 65, berättar om sina upplevelser de senaste åren. Resa till Gran Canaria. Yngsta dottern som träffat en kille han ogillar. Barnbarn som får hans hustru att försumma Allan. Läkarbesök.

Hans berättelser illustreras med olika miljöbilder i bakgrunden.

Denne Allan är en trist typ. En sådan där som tycker att han själv är rolig, men inte är det. Det räcker inte med att säga näshår och närsynthet. Ska man skämta om gamla humorfenomen krävs nya infallsvinklar. Bjarni Thorssons manus är som ett krystat kåseri. Putslustiga jämförelser försöker förgäves locka till skratt.
Det är inte mycket till dramaturgi. Allt byggs upp mot ett par anekdoter. Den ena handlar om prostata. Den andra om Viagra.

Jo, det finns humor som bygger på igenkänning. Men det här är den sorten där man känner igen försöket att skämta på långt håll.

”Mr morfar” ger sig också in i den slitna genren av gubbar som är misstänksamma mot sina svärsöner. Allan läser stolt upp bröllopstalet han höll, som vi hör är elakt och missunnsamt. Själv tycker han det är roligt, men ingen skrattar.

Så är en stor del av monologen. Allan Svensson gör det bästa av rollen och har komisk tajming, men den Allan han spelar är ingen sympatisk kille. Verkar inte ha några varma känslor för varken vuxna eller barn.

Inte mycket att skratta åt.