Nu finns det inga ursäkter längre

Helena Trus

Ännu en helg, ännu en grabbfest i vardagsrummet.

Varför tror tv-direktörerna att svenska folket älskar män?

Svenska tv-tittare måste fullkomligt älska män i alla dess former.

Skalliga, smala, blonda, mulliga, svettiga, skojfriska, trista... You name it.

Vi går tidigare från jobbet med andan i halsen, slänger oss på bussen, skippar till och med den där smarriga trerättersmiddagen hos vännerna.

Varför? Bara för att vi ska kunna sitta bänkade i tid, gotta i oss chips och läsk tillsammans med Lasse Kronér, Ingvar Oldsberg, Micke Leijnegard, Peter Settman, Kristian Luuk, Fredrik Lindström, Rickard Olsson, Måns Zelmerlöw och Niklas Strömstedt.

I alla fall om jag ska tro tv-direktörer på SVT. De som har makten att bestämma att det är enbart grabbar som får privilegiet att underhålla oss under helgkvällarna och på bästa sändningstid i SVT.

SVT kan stoltsera med en policy ”att jämställdhet ska vara en naturlig del i Sveriges Television” och att ”i programutbudet ska jämställdheten vägas in och avspeglas i andelen medverkande män och kvinnor”. Men återigen, när det gäller flaggskeppen – helgunderhållningsprogrammet som drar miljonpublik – är ändå män i alla dess former kanalens ansikten utåt.

Jag är övertygad om att jämställdhetspolicyn för Sveriges Television (som ryms på en och en halv sidas Word-dokument) finns där någonstans på tv-direktörernas skrivbord. Att de sneglar på den med jämna mellanrum, men att den ligger kvar i slutet av dagen, bortglömd med runda bruna avtryck från den femte koppen kaffe.

För när de kommer till att leva upp till kraven från högre ort på ännu en miljonpublik, blir säkra kort som Settman och Kronér en bekväm livlina. Eller är det kanske så enkelt att de tycker männen är bättre?

De senaste dagarna har min mobil gått mer än varm. Samtal till personer i tv-branschen om jämställdhet i tv inleds ofta med en suck från personen i andra luren som jag utläser betyder: ”öh, ska ni dra upp det där nu IGEN?”. Jag har flera obesvarade sms och samtal till kvinnliga tv-profiler som av någon anledning inte vill vara en röst i debatten.

Jag får höra att ”det är lite såna tider nu, att man ska vara stark och hålla käft. Inte framställa sig som ett offer”. Och att det ”finns också en rädsla bland SVT-chefer att gå i från den gångbara mallen”.

Men vi pratar faktiskt inte om att handlöst kasta sig ut för toppen av Grand Canyon, utan om underhållande tv.

Flera SVT-personer jag har pratat med beskriver också tongångar och förklaringar som att ”tjejer inte tar för sig, att tjejer tackar nej till nöjessatsningar och att de är lite fegare” och så vidare.

De som är fega är SVT:s chefer.

Och visst är det konstigt.

I närliggande branscher som i det glossiga magasinets är männen dödsdömda. Där vill både kvinnor och män läsa om och se bilder på kvinnor, absolut inte på män. Det var inte veteranen Rickard Olsson som prydde vartenda tidningsomslag under Melodifestivalen, utan SVT:s wild card Marie Serneholt.

Men trots det fortsätter SVT att mata oss, gång på gång med manliga nunor och kroppar på bästa sändningstid.

Dessutom menar medieexperter jag pratat med att det som påverkar tittarsiffrorna inte är hur könet ser ut på programledarna, utan hur bra själva programmet är.

Så kort och gott. Det finns inga ursäkter.

Bryt upp grabbfesten nu, tack.