Släkten är verkligen värst på bioduken
Läs Jens Petersons krönika
Syskon.
Finns det något värre?
På bioduken är släkten värst. Bröder vållar elände. Inte förbrödring.
Förra årets filmer hade en hög andel otäcka mödrar.
Resten av familjen kan vara lika obehaglig.
Den här säsongen kan man se många jobbiga bröder på film. Det smygstartade med tvillingarna i ”Bröderna Karlsson” med den sensationellt irriterande norrbottniske bonden. ”I rymden finns inga känslor” satte broderskärleken som hinder för romantik och förhållanden.
På bio går ”Love and other drugs” där en, även med amerikanska mått, vidrig bror ställer till det för huvudpersonen. Samma sak i dvd-färska ”Leaves of grass” där Edward Norton får göra tvillingtricket som både välformulerad akademiker och dialektalt rötägg.
Christian Bale vann en Oscar för ”The fighter”, och är mycket bra som misbrukande storebror och föredetting. Man gnisslar tänder som åskådare av att se hur mycket ont han gör sin yngre bror, spelad av Mark Wahlberg.
”The fighter” har också en skrämmande mamma, övertygande tolkad av Melissa Leo. Även hon fick Oscar. Dysfunktionella familjer ligger i tiden.
Släktingarna i ”Winter’s bone” är inte heller att leka med. Där styr kriminella familjeklaner över den fattiga landsbygden, och när den kvinnliga huvudpersonen söker hjälp hos anhöriga blir det både fysisk och psykisk misshandel.
Inte för att de är mer stöttande i brittiska kungahuset. Colin Firths rollfigur i ”The king’s speech” får nya problem och nytt ansvar när hans storebror inte klarar av uppgiften. I bakgrunden finns en far med kompromisslösa krav.
I Mike Leighs ”Medan åren går” spelar Jim Broadbent och David Bradley omaka bröder som söker stöd vid en begravning. Men den ene har svårt att närma sig folk och har en usel relation med sin son.
Bröder. I svenska filmen ”Gränsen” blir det skottlossning och flera döda när en våghalsig soldat gör något som får storebror att försöka rädda honom.
I ”Meet the Fockers” finns en helt smörgåsbord av påfrestande släktingar. Robert De Niros rollfigur misslyckas med att bygga en mental fästning av kärnfamiljen.
Löjliga familjen. I bästa fall. Ofta är maktspelen i familjen, som mellan mor och dotter i ”Black swan”, mer hotfulla än komiska.
Mamma, pappa, barn. Den absoluta skräckfilmen.