Jag känner mig som en i Kent
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
"Kents och min värld går in i varandras men de är rock och jag media"
ROSKILDE
Vi ska alla en gång dö.
De var så stora, så vackra, så stolta. Kungar över den största scenen på den största festivalen.
Kent. Från Eskilstuna.
Mitt förhållande till Kent är inte oproblematiskt.
Jag känner mig som en av dem. En vanlig grabb från landet som ville spräcka tristessen, komma bort, komma upp, nå ut.
Kentarna valde den mer glamourösa rockstjärnetillvaron och jag den mindre glänsande men säkrare murvelbanan.
-Här är beviset för att fem fullständigt missanpassade idioter från Eskilstuna kan lyckas med nåt här i livet, ropade Jocke Berg från scenen i sin grå brittiska privatskoleslips och smala byxor och jag kände likadant.
De lyckades. De vann. Och jag också, tammefan.
Kentarna slog igenom strax efter att jag flyttat till stan och börjat på Aftonbladet. Såg deras klassiska spelning 1995 i Hultsfred, älskade första skivan, vi sågs ute på ställena, efterfestade sent på nätterna ibland, låg med samma tjejer och en gång hamnade jag i nävbråk (men ingen av oss kan ju slåss) med Jocke efter att han varit otrevlig därför att han trodde att jag hade skvallrat en grej till hans tjej vilket jag inte hade gjort, vilket Jockes tjej förklarade för Jocke efteråt och Jocke bad senare nobelt om ursäkt på G-klubben.
Kents och min värld går in i varandras men de är rock och jag media och det finns en vag fientlighet mellan de världarna. Vi har aldrig varit polare trots att vi hade kunnat vara bröder. Ett inte helt oproblematiskt förhållande.
Men jag älskade dem i förrgår natt i Roskilde, jag var så stolt över deras framgång. Martin Skölds Simple Minds-basgångar, goth-Springsteen-gospeln vid konfettiregnet mot slutet, Mustonens clicktrackstajta trummor och Berg som gjorde sitt allra Morrissey-bästa utan att egentligen vara en riktig rockstjärna med de där tunna armarna. Och just därför. Utan att riktigt vara det är de det. Stjärnor som du och jag.
Det var magnifikt. Magnifikt och vackert. Arbetargrabbarnas revansch på världen. Fem fullständigt missanpassade idioter som ägde den största scenen på den största festivalen. Alla kan. Så vackert det är.