Phoenix ÄR ju mannen i svart
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-11-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Det är inte varje dag New York står upp och applåderar på biograferna.
Men Joaquin Phoenix är å andra sidan extraordinärt magnifik som Johnny Cash.
Och Reese Witherspoon är nästan ännu bättre som hustrun June.
Filmen heter "Walk the line" och handlar alltså om Johnny Cashs liv.
Den borde egentligen inte alls vara något att se.
Som jag muttrar för mig själv i kylan på andra avenyn på väg till härliga Kips Bay-teatern:
Joaquin Phoenix är en morsgris. Hur fan ska han kunna gestalta en så väldig människa som Johnny Cash?
Två timmar senare står jag upp med de andra fånarna och klappar händerna.
Phoenix-pojken gör sitt livs roll och lyckas verkligen lura oss att han ÄR Mannen i svart.
Till och med musiken övertygar. Jag vet inte riktigt hur det gått till - just musiken brukar vara den svaga punkten i den här sortens filmer - men den store T-Bone Burnett är inblandad och förmodligen är det han som sett till att den där järnmalmstunga svärtan som falnade när Johnny Cash dog väckts till liv igen - i Phoenix (och att såväl Elvis som Jerry Lee Lewis är helt trovärdiga).
När han under det som ska föreställa en audition för Sam Phillips i Sun-studion i Mem-phis kramar ur sig en darrande "Folsom prison blues" är det faktiskt så rasande bra och starkt att man helt glömmer bort att det är film.
Det tal Phillips, spelad av Dallas Roberts, strax innan håller om vad musik är och ska vara borde för övrigt spelas upp varje gång någon får för sig att göra en skiva.
Reese Witherspoon hade jag inte heller några förhoppningar om, men även hon är fantastisk och gör sin June Carter just som hon var:
Besjälad och ekivok och stark på en gång - och jag förstår precis varför Johnny Cash inte kunde leva utan den kvinnan.
Shooter Jennings hinner inte visa så mycket av sina skådespelartalanger, men det är kul att se honom i en semi-cameo som pappa Waylon.
Senare samma kväll äts det kräftor och Jansson hemma hos Lungans polare på Madison Avenue.
Även han har sett "Walk the line" och blivit knockad och under inmundigande av en iskall liten Skåne enas vi om att Oscars-tatyetterna kommer att regna över årets film.
Håkan Steen har för övrigt rätt:
Thåström-plattan är formidabel.