Till och med New York förundras av kullorna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Taxichauffören vänder sig långsamt om och tittar förskräckt.
Han tror förmodligen att någon blir mördad i baksätet.
Men det är bara två tanter från Borlänge som svept en drajja på Elaine"s och därför storknar i dånande skrattattacker.
New York brukar inte låta sig chockas hur som helst.
Här menar man att man redan sett allt - många gånger om.
Men inför Siv Bjurman och Inger Murars står även världens häftigaste stad lätt förundrad.
Jag är inte alls förvånad.
Damerna i fråga är 69 respektive 57 år gamla.
Men på något underligt sätt har de aldrig lämnat tonåren.
Trogna kunder på Handelsbanken i Borlänge vet precis vad jag pratar om.
Där satt Fru Bjurman länge i kassan intill Fru Murars och ingen annan förstod nånsin vad som var så roligt, men de kunde trigga varandra till fullständigt hysteriska skrattattacker.
Det räckte ofta med en blick.
Sen tvingades de kasta sig ner under skrivborden.
Precis likadant är det nu.
Vi har avnjutit en formidabel middag på Elaine"s med dry martini före och finfint vin till kalven och servitörerna som kan vara så buttra när man kommer i manligt sällskap har svärmat som värpsjuka hönor runt de paranta dalkullorna.
I taxin tillbaka söderöver händer det.
Damerna tittar på varandra.
Sen börjar de fnissa.
Fnisset blir skratt.
Skrattet blir asgarv.
Och asgarvet blir hysteri. Till slut kan de knappt andas. Det är då taxichauffören vänder sig om och ser ut som att han befarar att vi förvandlats till rymdvarelser under resan.
- Ledsen, säger jag som knappt vet vart jag ska ta vägen, men...det blir så här ibland.
På Jones, dit vi åker, intensifieras stormen.
Jag beställer en cajun martini och det tycker de är så roligt att de nästan ramlar av barstolarna.
När de smakar på härligheten, en svettigt pepprad sak som bara de med mycket hår på bröstet är i stånd att svälja, når vi decibel-nivåer långt bortom dem som brukar mätas upp ute på JFK.
Mark, den snälle bartendern som Gelinas tycker ser ut som Pavement-sångaren Stephen Malkmus, slår ut med armarna och ler förbryllat.
- Så vi har en good time i kväll, säger han.
Indeed.
Framåt småtimmarna promenerar vi hemåt genom East Village och - jodå:
Skrattsalvorna ekar mellan de låga fasaderna på sjätte gatan"
Det är väldigt tufft att gå till barberare och bli rakad.
Som Bono säger:
Katolicismen är religionernas glamrock.
Så jag har inget emot att påvens död här får samma uppmärksamhet som Palme-mordet fick hos oss.
- Vad är det här?, frågar mamma en dag när de spelar "Boys don"t cry" i en butik på nedre Broadway.
- Öh, ja, det är The Cure, säger jag.
Mamma nickar och konstaterar kort:
- Dom är coola.