Ibland gör dikten sanningen sannare
I dag är det biopremiär för en sevärd dokumentär om Woody Allen.
Den visar bland annat att den riktige Woody Allen är rätt lik de påhittade figurer han spelat i sina filmer.
Men vad är sant på bio?
Filmberättande är i sig en lögn. En illusion som vi tror på när den fungerar rätt. Det handlar om att ljuga så bra som möjligt.
En dokumentär vill ge en sann bild av verkligheten, av händelser och människor.
Ibland vill spelfilmer också göra det.
Tar människors liv och dramatiserar. I ”Järnladyn” spelar Meryl Streep den brittiska politikern Margaret Thatcher och även om vi vet att det är skådespelare som låtsas leva under andra årtionden så övertygar den.
Samma sak med ”A royal affair” där Mads Mikkelsen och Alicia Vikander återskapar kunglig romantik och politiska intriger i 1700-talets Danmark.
Det klassiska sättet att göra kostymfilm och berätta om människor som levat.
På bio kan vi se Tom Cruise som diva i den anskrämliga ”Rock of ages”. En fjantig självupptagen sångare inspirerad av Axl Rose. Det sägs inte, men är ett trovärdigt porträtt av en tidlös fåntratt.
Snart är det premiär för ”On the road”, en filmatisering av Jack Keroucas roman ”På drift”. En roman, påhittade händelser som inspirerades av Kerouacs egna upplevelser på resor under 1940- och 1950-talen.
Jag såg filmen i Cannes och där presenterades personerna i filmen med tydliga kopplingar till sina verkliga förebilder.
I vanliga fall brukar romaner, och filmer som bygger på fiktion, betona att de tar friheter med sanningen.
I det här fallet vill filmmakarna lägga sig så nära verkligheten som möjligt. Kanske för att romanen ”On the road” i första hand är en svårfilmad läsupplevelse och intressant som språkflöde. Att de sanna händelserna om författaren och hans vänner är mer filmmässiga.
Kristen Stewart berättade hur hon lyssnat på sin förebilds röst på band inför ”On the road”. Viggo Mortensen pratade om sin uppfattning av William S Burroughs, som hans påhittade rollfigur bygger på.
I sommar dyker USA:s 1800-talspresidenten Abraham Lincoln upp på bio. Han jagar vampyrer i filmen. Det gjorde han möjligtvis inte historiskt sett.
Kanske, väldigt kanske, säger den filmen ändå en del om den 16:e presidenten och hans yxa.
Ibland gör dikt och tolkningar sanningen sannare.