Sanna och Ace räddar finalen

Markus Larsson

Nöjesbladets ständige schlagerkrönikör Markus Larsson om kvällens finaldrama

Det är snart över.

2014 kommer inte att räknas till Melodifestivalens bästa.

Festen uteblev och tävlingen blev en sex veckor lång baksmälla.

Mot slutet av turnén står jag vid baren på den obligatoriska efterfesten. Det uppstår tumult borta vid ingången när en av kvällens två vinnare anländer.

Anton Ewald kommer inte ensam. Någon stjärna har bestämt att han ska göra entré som en amerikansk superkändis. En lång svans av pr-folk och förkläden och skivbolagsmänniskor och Gud vet vad ringlar sig efter 20-åringen som en jättelik boaorm. Det är som om Ewald glider fram på röda mattan under Oscarsgalan eller Grammy Awards.

Bara de sista ynka dropparna förnuft som finns kvar i min grötiga hjärna hindrar mig från att hämta en megafon, ställa mig på bardisken och diktatorgasta några relevanta invändningar mot farsen:

1 Vi befinner oss på ett stadshotell i Örnsköldsvik!

2 Ett stadshotell. I Örnsköldsvik. I Sverige.

3 Tål att upprepas en gång till: vi befinner oss på ett stadshotell i Örnsköldsvik. Det är, oavsett hur man räknar, rätt långt från Hollywood. Slappna av och sluta spela apa.

I det här fallet faller ingen skugga på Anton Ewald. Poängen med Melodifestivalen är att artister som annars för en blygsam tillvaro utanför radarn får leka Sveriges största stjärnor i några veckor. Det är en tyst överenskommelse mellan alla inblandade, inklusive tv-tittarna.

Men det är, precis som Ewalds entré på ett stadshotell i Örnsköldsvik, bara på låtsas. Många i årets final kommer att få ett bistert uppvaknande när de sista resterna av finalens efterfest städas bort i morgon bitti.

Och SVT har i sin tur en bitter kaka att smälta.

Det här blev inget bra år.

Röstsiffrorna dök. Deltävlingen i Göteborg hade den lägsta siffran sedan Sundsvall brann. Eller åtminstone sedan Melodifestivalen besökte Sundsvall 2002. Våldsröstande dataprogram avslöjades. Kunde ha kallats för röstfusk om inte just den formen av dopning var tillåten när det skedde.

Värmen och charmen och humorn och fingertoppskänslan i tv-programmet befann sig någon annanstans än i rutan. Och precis före finalen, efter att produktionen bombats av kritik i fem veckor, går programledarna Nour El Refai och Anders Janson ut och klagar att de inte har haft tillräckligt att säga till om i manusarbetet och att de är missnöjda med sitt samarbete med SVT.

Antar att känslorna är ömsesidiga. Organisationen har knappast varit ett fredagsmys. Med dip.

Som Martin Österdahl, programdirektör på SVT, erkände i Dagens Nyheter – årets säsong föll mellan stolarna. Det här var baksmällan efter Loreen 2012 och värdskapet av Eurovision song contest i fjol. Idéerna och energin tog slut.

I rena siffror är Melodifestivalen inget fiasko. Över tre miljoner har pliktskyldigt bänkat sig framför tv:n och finalisterna ligger högt på Spotify. Ace Wilders ”Busy doin’ nothin’” är till och med etta.

Och finalen blir åtminstone en spännande uppgörelse mellan Ace Wilder och Sanna Nielsen. Resten av sändningen är, med tanke på genrepet och utan att avslöja för mycket, bedrövligt trist.

När jag lämnade Lidköping med bil på natten efter Andra chansen stod en av årets upphovsmän och pratade med hotellreceptionisten:

– Jag måste bara fråga: Vad kan det kosta att ta en taxi till Stockholm nu ..?

Melodifestivalen sägs samla svenska folket.

I år var det en fest där deltagarna var beredda att betala tusentals kronor för att åka hem tidigare.