Här föddes en helt ny tid
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
På ”Om du hade en tidsmaskin”-frågan brukar jag välja New York den kalla vintern 1961.
Nu har jag äntligen varit exakt där - tack vare en ljuvlig film om då den nya tiden började och Bob Dylan kom till stan.
Det talas ofta om 68-rörelsen - de legendariska åren 1967, med the summer of love, 1968, med studentrevolterna, och 1969, med Woodstockfestivalen.
Tre år som förevigt påverkade människorna som var med vare sig de var hippies eller vänsterradikaler, men som också påverkade oss i de generationer som skulle bli vuxna långt senare.
I någon mån påverkar 68-rörelsens motkultur ännu vår tid, även om vi sedan länge lever i ett kommersialiserat samhälle där slagord som ”kärlek, fred och förståelse” i många kretsar ses som ett larvigt skämt. (Vad är så ”funny ’bout peace, love and understanding”, egentligen? för att citera Nick Lowe och Elvis Costello).
I popkulturen, främst inom musiken, är 68-tiden synnerligen levande. The Beatles pionjärarbete för konstrocken och deras inflytande för all popmusik, på gott och ont, är omöjlig att komma runt.
Ändå är det inte 1968 jag först skulle besöka med min tidsmaskin.
Det är 1961.
Då stod ännu allt och vägde mellan det gamla och det nya. Elvis Presley hade börjat göra r’n’b och kallade det rock’n’roll, medborgarrättsrörelsen hade nått viss framgång men Martin Luther King hade ännu inte hållit sitt berömda ”I have a dream”-tal och John F Kennedy hade ännu inte mördats.
Det var fortfarande både omodernt och oskuldsfullt i USA, men fröet till 68-rörelsen planterades. En ny tid föddes.
Exakt dit tar oss snillebröderna Ethan och Joel Coen med nya filmen ”Inside Llewyn Davis”, och exakt till den plats jag skulle ha besökt först av allt på min tidsresa: Folkmusikscenen i Greenwich Village, New York.
1961 var The Gaslight Café och Gerdes Folk City ännu tillhåll för harpor, banjos och mesig 50-talsstämsång, men det höll just på att förändras.
Allt detta skildras fantastiskt roligt och hårt av bröderna Coen. Deras nya antihjälte, spelad av Oscar Isaac, strular runt utan vinterrock och kämpar för att slå igenom som singer/songwriter.
Det är en underbar tidsskildring. Men Llewyn Davis är inte riktigt i den tid han hör hemma. Vi pratar om timmar fel, inte månader, inte år - timmar, kanske minuter.
Sedan kommer Bob Dylan och förändrar allt och resten är historia. Han definierade tidsandan, ständigt ett steg före alla andra. Allt han gjorde från 1961 och framåt ledde fram till 68-rörelsen, även om Bob själv vid det laget gått långt vidare.
Llewyn Davis, däremot, vad gjorde han 68? Hur gick det för honom? Jag gör gärna en tidsresa till 1968 också. Jag kräver faktiskt en uppföljare. Hör ni det, bröderna Coen?