Bergendahl kan vara ännu en sjunkbomb

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

Kort sammanfattning:

Sverige röstade fram ett bidrag som Europa dissade, igen.

Och Anna Bergendahls seger påminner genast om Malena Ernmans ryska fiasko.

Det är likadant varje år.

Och det spelar ingen roll om tävlingen har varit si och så och bu och bä i över fem veckor.

När jurygrupperna börjar läsa upp sina resultat blir det alltid nagelbitartv. Plötsligt sitter man med hela handen i käften och tuggar.

I år höjdes den spänningen av de sex utländska jurygrupperna.

Och det blev ungefär som vanligt.

Det kändes som att nån stoppat in alla poäng i ett stort saltkar. Sen spriddes åttor och tior och tolvor över finalbordet. Dutt-dutt-dutt.

Och efter att Norge och Ryssland och Irland med flera röstat färdigt låg Anna Bergendahl ­risigt till. Precis som Malena ­Ernman i fjol.

Och vi vet hur det gick för Ernmans operaschlager i Moskva, eller hur?

Det kanske ger en fingervisning om Bergendahls chanser i Oslo i maj.

Sverige kan ha röstat fram ännu en sjunkbomb.

När Christine Meltzer till slut avslöjade årets vinnare suckade i alla fall de knubbiga och utländska Eurovisiontomtarna bakom mig så mycket att deras magar fick byxlinningarna att ge upp och tacka för sig. ESC-fansen hade hoppats på Timoteij eller Eric Saade i stället.

Ja, kanske det. Vem vet?

Men det blev ”Idol”-favoriten.

Anna Bergendahl är så söt och vän och harmlös att det ibland känns som att en snöängel står på scen och låtsas spela gitarr.

Samtidigt har ”This is my ­life” en varm och vinnande melan­koli. I alla fall i Sverige. Det var ett av årets bästa bidrag. Slät­struken, visst. Men det kommer dröja länge innan The Knifes queer­electronica vinner Melodifestivalen, tro mig.

Och det blev ett rejält trendbrott.

Det var evigheter sen en midtempoballad vann den svenska uttagningen. Eller att Sverige röstade fram en 18-åring i stället för en milf.

Nånstans här lägger nog SVT grunden för den framtida versionen av Melodifestivalen. De unga styr. Både i tv-soffan och uppe på scenen.

De gamla får sitta och muttra med gamnackar i green room efteråt.

Men en sak är alltid sig lik.

Det spelar ingen roll att åren går, tiderna ändras, SAAB hotas av nedläggning och Grönland smälter och USA röstar fram en afroamerikansk president.

Till slut står ändå den blyge låtskrivaren Bobby Ljunggren bredvid årets vinnare av Melodifestivalen och ler sitt allra rödvinsfryntliga segerleende.

I det här sammanhanget är han en naturlag.

Bobby snubblar till när han kliver ner från scenen med en blomsterkvast i famnen.

Han står på benen den här gången.

Men i Europa kan det bli platt fall.