Beattys kalaskula inger hopp
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HOLLYWOOD
Warren Beatty reser sig och klappar sin mage.
Den är påfallande stor.
Jag kan inte låta bli att se det som uppmuntrande.
Det är i princip omöjligt att vistas en längre tid i West Hollywood och Beverly Hills utan att se kändisar.
Det är här de bor, det är här de vistas.
Så jag blir inte alls förvånad när Warren Beatty och Annette Benning en kväll slår sig ner vid bordet intill på Balboa.
Det är en utmärkt restaurang på det som en gång i tiden kallades Björn Skifs-hotellet av alla svenskar, enär Vansbros Sam Cooke en gång på 70-talet tillbringade en sommar där.
Det hette egentligen Park Sunset och var ett enkelt men bra och mycket prisvärt hotell precis på den del av Sunset Boulevard där man vill bo.
Men precis som med Gramercy Park i New York var det ju bara en tidsfråga innan någon skulle inse den stora potentialen i ett hotell med sånt suveränt läge och i dag är det en snofsig, asdyr inrättning kallad Grafton on Sunset.
Fast då ingår alltså kändisar som Beatty och Benning i priset.
De är rätt lustiga att betrakta.
Jag minns henne, i exempelvis den usla "Bugsy", som påfallande kurvig - och honom som spänstigare än en norrländsk stövare.
Nu är det tvärtom.
Benning är alarmerande mager, medan den gamla casanovan från Virginia står och klappar sig på en präktig kalaskula.
Därmed aktualiseras min gamla tes om att det där med fett bara är ett nollsummespel.
Det den ena bantar bort, det får den andra på sig.
Jo, jag är övertygad om det - och rapporterna hemifrån om att Virtanen gått ner i vikt kommer följaktligen helt väntat.
En honom närstående USA-korrespondent har ju gått upp ungefär lika mycket.
Men framförallt ser jag Warren Beattys nya rondör som " hoppfull.
Om han, Hollywoods förste älskare, med flickvänner som Madonna och Isabelle Adjani på meritlistan, kan kosta på sig att vara lite fläskig bör det ju inte vara någon fara.
Tänker jag.
Sen beställer jag lite extra tryffelsås till den utomordentliga Balboa-biffen.
"LA is such a lonely town", sjöng Bob Woodruff på "Dreams & saturday night" - den största albumklassiker minst antal människor hört.
Men så hade han ingen Sudden heller.
Det har jag.
Sudden är vår briljante man här ute i väst och det är först i hans sällskap storheten i den här svårgreppbara staden blir synlig.
Det fanns förresten ett etablissemang i West Hollywood svenskarna kallade knullhotellet också.
Men det är rivet nu.
Hade tänkt skriva en hel krönika om den faktiskt helt vansinniga rekordvärmen under mina två veckor ute i öknen, men" eh, det är för varmt.
Låt mig bara berätta att det en dag var en gammal hund som dog vid poolen i Palm Springs.
Den bara säckade ihop på gräsmattan och sen gick det inte inte att få liv i jycken igen.
Jag förstod precis.
Slutligen, som det heter i "Just like Tom Thumb"s blues".
I"m going back to New York City, I do belive I"ve had enough.