Army of Lovers blir en sensation – om låten håller vad Bard lovar

Markus Larsson

Hm-mh?

Det måste åtminstone vara första gången som någon i Melodifestivalen jämför sin låt med ett ton crack.

Det är inte idolen Amanda Fondell som pratar om blandningen av kokain och bikarbonat som blev en dödlig epidemi i USA på 80-talet.

Det är shorts-tsaren Alexander Bard, vem annars?

Och det yttersta beviset på att Melodifestivalen existerar i ett eget litet nöjesuniversum är att Army Of Lovers återförenas i programmet.

Har någon saknat den elektroniska popcirkusen med Bard, Barda och Henemark? Det återstår att se.

Och har någon saknat Martin Rolinski? Som blond pop-pinuppa i BWO var han en ständig finalfavorit på 2000-talet. Men själv?

Och kan det verkligen gå bättre för Caroline af Ugglas än förra gången? Var inte soul med mintgröna stövlar en engångsföreteelse?

Och, och, och …

Det finns inget att hetsa upp sig över, ingen så kallad "wow!"-bokning. Debutanterna är många. Nedlagda "Idol"-fabriken levererar fortfarande unga namn. Och äldre veteraner som inte gör så värst mycket väsen av sig i vanliga fall, förutom när de släpper självbiografier, höjer i alla fall medelåldern.

Sverige har inget att tävla för i år. Finalplatsen i "den andra tävlingen" är redan säkrad. Och vi vinner inte Eurovision två år i rad, glöm det. Lägg till att det saknas en jättefavorit, ett lok som drar resten av vagnarna i sex veckor.

Vinnaren kan därför bli en skräll. Det kommer i första hand att handla om musiken och låtarna och framträdandet.

Och den som garvar åt seniorgruppen med Tommy Körberg i gula ledartröjan kan få sätta chipsen i halsen nästa år. Med rätt bidrag kan det bli en Thorsten Flinck-resning.

Men tills vidare är det beskrivningen av Army of Lovers bidrag "Rockin’ the ride" som står ut:

"Swedish House Mafia och 'Gangnam style' kört i en tvättmaskin med ett ton crack."

Är låten ens hälften så bra som varudeklarationen blir det en sensation.