Jag älskar Clabbe som Indiana

Jag fick höra, lite på omvägar sådär, en grej om Henrik Schyffert. När han går på galapremiärer så ser han alltid till att komma till röda mattan med en Ica-påse i handen. Varför, undrar ni, jo därför att då ser han lite sådär avslappnat hafsig ut. Som om han strosade runt i mataffären och i matkön kom på ”helvete, det var den där jävla bion jag skulle gå på också”. Och när han står där och blir fotograferad av vimmelfotografer så ser det ut som om han bara ”släntrat förbi”.

Som om han verkligen inte fäster något som helst värde på det här med galapremiärer.

För det vet ni väl, att i Stockholms kreddvärld så gäller det att vara ointresserad av egentligen allt som omger en. Man ska vara blasé. Avtrubbad. Ingenting är längre spännande. Att klä upp sig är en dödssynd.

    Jag var på galapremiären av ”Indiana Jones” i veckan. Och där stötte jag på den här inställningen lite överallt. Ernst Billgren kom i skinnpaj och jeans, som om han just stigit av sin Harley efter en resa över Route 66. Martin Björk kom i vindjacka, som om han just stigit av sin båt efter en ruffig tur på sjön. Jag måste säga att det var lite... dystert att se.

Men så kom Clabbe af Geijerstam. Kreddpajsarnas antites i världen. Han kom inte som Clabbe. Han kom som Indiana. Mycket dammig hatt, efter ett allvarligt ökenslagsmål kanhända. Vattenplunta runt halsen. Jacka i 50-talssnitt. Han gick inte in på röda mattan. Han smög in på låga knän och händerna utsträckta åt sidled. Han spejade inåt rummet. Det fanns rädsla i blicken. Kanske satt det indianer i träden med dödliga giftpilar? Och så ställde han sig med ena handen som tak över sina ögon. Han spejade inte ut över fotograferna. Han spejade ut över artefakter i en hemlig kammare. Och fotograferna fick stora spelet. Det blev ett jäkla smatter, helt enkelt.

Och i gömmorna där i foajén stod sannolikt de svartklädda kreddpajsarna och himlade med ögonen och väste ”vilken tönt” till varandra. Men jag älskar Clabbe för det där. Töntar kan de verkligen vara själva.