Ett hus fyllt av försvunna minnen

”Jag har varit här hundratals gånger, men jag minns absolut ingenting”

“Hej. Jag heter Alex Schulman och jag ska vara med i Det Sociala Spelet.” Tanten som sitter i den lilla receptionistburen är så uttråkad att hon inte ens svarar. Hon fäller ner blicken och gör någon sökning på sin dator och frågar: “Hittar du själv till studion?”

”Nej”, säger jag och kvinnan utbrister i en fullständigt ljudlös suck och reser sig. “Kom här”, säger hon och så vandrar vi nerför en väldigt lång spiraltrappa och plötsligt är vi i underjorden.

“Vad stort det är här”, säger jag. “Ja, det är stort”, svarar kvinnan. Vi passerar stora rödlackade dörrar och jag önskar att tanten inte hade så bråttom. Här arbetade min pappa som tv-producent i hela sitt liv och själv har jag, säger de som vet, sprungit omkring hundratals gånger som litet barn. Jag minns inget av detta. Korridoren ger inga avtryck alls. Jag försöker hitta något som färgar eller bränner till.

Det fanns ett kontrollrum här, minns jag, där pappa satt under tv-sändningarna. Ville man vara här inne skulle man sitta still på sin stol och inte säga ett ord. Här fanns en vägg belamrad med tv-monitorer. De stod staplade på varandra och bredvid varandra. Som i skyltfönstret till en tv-butik. Varje tv-skärm representerade en kamervinkel inne i studion. I rummet fanns ett tiotal personer, alla med blickarna riktade mot skärmarna. Pappa stod i mitten i stickad tröja. Rummets kapten, utan tvivel. Han lyfte handen och sa: “Beredd, Kamera två ... ” och så dröjde han och tio huvuden böjde sig en millimeter närmare skärmarna, för att kunna ta emot hans order på sekunden. Och så skrek pappa: “Kamera 2 - nu!” Och så ändrades bilden på väggarna. Och någon upprepade “kamera 2”, som på en kommandocentral i krig.

“Beredd, kamera 3 ... ”, sa pappa och hela rummet böjde sig åter mot skärmarna. “Kamera 3 nu!” Pappa dirigerade en orkester.

Men jag hittar inte det rummet. Ingenting bränner. Jag har varit här hundratals gånger, men jag minns absolut ingenting. Det är en mycket sorglig insikt.

Kvinnan leder mig till Felix Herngren och vi går igenom inspelningen, men jag är fortfarande en smula nedstämd av att inte minnas någonting av denna byggnad, ett tv-hus fyllt av försvunna minnen.