Fantasy – en genre som saknar fantasi

Sean Bean som lydkungen lord Stark i ”Game of thrones”.

Överallt är det vampyrer och monster.

Fantasy börjar bli rätt fantasilöst. ”Game of thrones” är som ”Dallas”.

Det är mer fantasi i science fiction.

Jens Peterson.

Vår vardag fylls av fantasy.

I spåren av ”Sagan om ringen” väller det in märkliga horder av påhittade varelser. Vampyrerna står som spön i backen, och på biodukarna slåss de med både människor och varulvar.

I ”Game of thrones”, som nu nått SVT, kämpar påhittade folkslag i påhittade länder. Prat om övernaturligheter. Drakar och demoner.

Twilight-serien handlar om en tonårstjej som uppvaktas av en vampyr och en varulv. Förvandlingar och specialeffekter.

Men det märkliga är inte alla lustiga figurer och udda utseenden. Det märkliga är att de beter sig som vi gör.

Folken i ”Game of thrones” kanske har lite ovanliga utseenden, ungefär som en hårdrocksfestival, men serien fångar oss med igenkänning.

Maktkamp och intriger som i hundratals andra berättelser. Släktfejder som i Dallas. Kvinnan som gifter sig och hamnar i en ny omgivning, makens hemtrakt, kunde lika gärna vara en gestalt i Solsidan.

Visst ser det annorlunda ut. Mer sex och våld i fantasy än i ett svensk kontorsdrama.

Istället för en tillsägelse på utvecklingssamtalet blir man halshuggen.

Men grundberättelserna är likadana. Fantasin sträcker sig till digitala bakgrunder, knäppa kläder och hokus pokus.

Man skickar korpar i stället för vykort eller sms. Men de gör som människor alltid gör.

Det ska föreställa en plats långt långt borta i en tid långt långt härifrån. Det känns inte så.

Jag kan sakna den sortens science fiction som bygger på ideer. Tänk om-intriger. Att ändra på förutsättningar och spelregler. Jag minns en bra berättelse där en soldat från vår tid hamnade på Island under viktingatiden. Beväpnad med moderna vapen och århundraden av kunskap. Saker som snart visar sig värdelösa, och han hamnar utanför gemenskapen som en odugling.

Tidsresor och parallella världar kan sätta igång fantasin. Jag hoppas mer på ”Hunger games”, science fiction efter bra bok, än på ”Wrath of the Titans”. Uppföljare till kass fantasy.

Gudar och halvgudar som bråkande släktingar är torftiga.

Vampyrer som liknar alla andra tonåringar är tandlösa.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln