Bowies telefonkiosk väl värd sin plakett
Säg vad ni vill om engelsmännen men de tar hand om sin pophistoria.
Nu har rockens kändaste telefonkiosk uppmärksammats med en plakett.
”The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars” med David Bowie är världens bästa skiva.
Jag tyckte det första gången jag hörde den som tolvåring och tycker så än i dag.
”Ziggy Stardust” nådde mig mitt i det synthiga och hårdrockiga 80-talet och jag förvandlades på ett ögonblick till en hopplös nostalgiker över ett tidigt 70-tal som jag inte fått uppleva.
Albumet från 1972 var mäktigt stegrande dystopiska ballader och kryptisk rock’n’roll-boogie om en sprethårig, androgyn rockstjärna från rymden. Med fantastiska låttitlar som ”Moonage daydream”, ”Lady Stardust” och ”Rock’n’roll suicide”.
Ingen skiva tog mig längre bort från pojkrummet i Växjö, ingen värld tycktes mer lockande än den som en 25-årig Bowie hade konstruerat elva år tidigare.
Det räckte nästan att titta på omslaget. Bilden togs på den oansenliga bakgatan Heddon Street i Londons Soho, i en regnig, kall januariskymning utanför en fotostudio där Bowie och hans Spiders plåtat gruppbilder hela eftermiddagen.
Raden ”it was cold and it rained and I felt like an actor” från låten ”Five years” lär ha varit Bowies kommentar till sessionen.
Man kan tycka att en karaktär som Ziggy borde ha fått ett mer konceptuellt omslag men Bowie insåg nog att den där bilden var perfekt. I det handkolorerade ljuset under K. West-skylten såg det ut som att Ziggy blivit nedbeamad just där, med en Les Paul-gitarr som enda vapen.
På baksidan av skivan, intill den synnerligen lockande texten ”to be played at maximum volume”, poserar Bowie i en klassisk London-röd telefonkiosk.
Stora drömmar och idéer kunde ha satts i gång av betydligt mindre än så.
Och ja, jag har givetvis varit där, på Heddon Street.
Gatan är i dag något helt annat än 1972. Nyöppnade restauranger och caféer trängs på den trånga stumpen in från Regent Street. Men telefonkiosken står faktiskt kvar, fullt fungerande och fylld av hälsningar från vallfärdande Bowie-fans.
K West-skylten är dock borta sedan länge. Men där den satt kom det förra veckan upp en plakett, lagom till albumets 40-årsjubileum i juni.
Gary Kemp från Spandau Ballet avtäckte plaketten, men det kunde lika gärna ha varit Brett Anderson, Ian McCulloch eller Per Gessle.
För Ziggy Stardust födde rockdrömmar hos otaliga blivande stjärnor. Och gör det alldeles säkert fortfarande.