”Jag hade fem procents chans att överleva”

Sharon Stone om hjärnblödningen, den långa vägen tillbaka och Hollywood-comebacken

Magnus Sundholm

helskärm

HOLLYWOOD.

I sju år led Sharon Stone av sviterna efter den svåra hjärnblödningen.

”Basic instinct”-stjärnan tappade inlärningsförmågan, stammade, förlorade synen och kunde inte skriva sitt namn.

– Jag vågade inte berätta hur allvarligt det var av rädsla för att aldrig få ett jobb igen, säger hon i en exklusiv intervju med Nöjesbladet i Los Angeles

Då, när hon 2001 kollapsade över ett kaffebord och hamnade på intensiven i nio dagar, gav läkarna henne fem procents chans att överleva.

– De var än mindre när det gällde möjligheterna att bli helt återställd, säger hon.

I dag avslöjar inte vårt möte hur allvarligt hennes tillstånd var. Skådespelerskan som blir 60 i mars har fläckfri hy, en klädsam solbränna och en kortklippt, blond frisyr som påminner om den hon hade i filmklassikern mot Michael Douglas 1992.

– Det enda är att jag tar mediciner varje kväll, för att förhindra nya slag i hjärnan.

Med tanke på vad hon brottats med är det ett pris hon gladeligen betalar.

– När jag kom hem från sjukhuset kunde jag knappt gå. Jag kunde inte se på vänster öga och jag hörde inget på vänster öra.

Skadad synnerv

Senare tappade hon periodvis också synen på höger öga.

– Då blev det helt mörkt. Jag visste aldrig när det skulle inträffa. Jag låtsades alltid att det inte skedde. Det var därför jag bar lila glasögon.

Till slut konstaterade en läkare att hjärnblödningen hade skadat synnerven.

– När de åtgärdade det började en del av känseln återvända. Men varje gång det skedde kändes det som om jag knivhuggits i benet.

– Det tog ett år innan det stabiliserades.

Undan för undan blev de andra symptomen långsamt bättre.

– Problemet med höften la sig. Jag var inte längre ostadig när jag stod upp. Min syn kom tillbaka helt. Min hörsel blev nästan återställd. Det enda det lett till är att jag brukar tvingas be folk som pratar med mig att sitta på min ena sida.

Stammade

För Sharon Stone, som är ensamstående mamma till tre adoptivpojkar i åldrarna 11, 12 och 17, är sånt kosmetiskt.

– Jag är så tacksam. I närmare tre år kunde jag inte skriva mitt namn. Jag kunde inte få armen att lyssna till hjärnan. Jag stammade när jag pratade och ingen visste varför.

Lösningen blev medicinen mot slaganfall.

– Det var en annan läkare som upptäckte. När jag fick den försvann stamningen och jag kunde lära mig att skriva och prata igen.

I dag, med allt bakom sig, tycker hon att det är befriande att prata om det som hänt.

– Men när jag gick igenom det vågade jag inte yttra något. Jag fruktade att jag aldrig skulle få jobba igen, särskilt inte om folk insåg vad det var jag försökte komma tillbaka ifrån.

Stor seger

Sedan tillfrisknandet har hon skaffat ny manager, nya agenter och kastat sig ut i Hollywood.

I januari får vi se henne i en av de ledande rollerna i Steven Soderberghs miniserie, ”Mosaic”.

– Det är en stor seger för mig att kunna filma 30 sidor per dag, att bara kunna memorera replikerna.

Det är som om insikten med ens blir för mycket för henne. Tårar väller upp i ögonvrårna och hon gömmer ansiktet i händerna.

– Jag vill inte vara känslomässig, men jag är det, säger hon.

– Jag är så tacksam att Steven valde mig för rollen, att Martin Scorsese har valt mig till en hemlig roll som kommer ut senare i år och att jag får göra en tv-serie med Paolo Sorrentino.

Besegrat oddsen

Till det kommer också en långfilm som spelas in i Toronto av norska regissören Eva Sorhaug.

– Jag porträtterar en hänsynslös narkotikadrottning i förorten.

De många projekten är ett bevis så gott som något på att hon besegrat oddsen.

– Det känns som om jag har fått bli frisk igen, att jag fått se mina barn växa upp och att jag är i den här situationen för att jag aldrig slutade kämpa.

Hon funderar kort.

– Erfarenhetsmässigt har jag en källa att ösa ur när jag återvänder till jobbet. Jag är starkare nu.