Bakom mysfasaden råder fullskaligt krig
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-27
KASSA. God fortsättning.
Själv firar jag Jesu födelse i en av Tornedalens minsta byar.
Och om Quentin Tarantino hade gjort en film om min jul skulle den ha hetat ”Inglourious basterds II”.
På juldagen tar jag en promenad.
Man kan säga att jag behöver en paus.
Och det krävs en viss utrustning för att kunna promenera i Kassa på vintern efter att solen slutat glöda nedanför horisonten.
Pälsmössa. En ficklampa för att kunna se nåt. En gul väst med reflexer för att bilister och lastbilar ska hinna upptäcka en gammal rockrecensent vid vägrenen.
Kassa är glesbygd i ordets bästa bemärkelse. Byn är flera kilometer lång och ligger sked med gränsälven. På vissa ställen kan man kasta sten över till Finland och en annan tidszon.
Min mors föräldragård ligger vid byns södra ände, precis där civilisationen tar slut. Jag har bara hunnit några hundra meter bort innan ett kompakt mörker biter tag och sväljer mig. Jag kan bara ana närvaron av insnöade tallar och granar. Stämningen är kusligare än i vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in”. Det här är landet som Mikael Niemi skrev om och odödliggjorde i ”Populärmusik från Vittula”. Ett vemodigt ställe där befolkningens återväxt är svag och vegetationen sakta återerövrar och skymmer skogsvägar och ängar.
Nu undrar kanske vän av ordning varför jag står ute på en mörk väg i 22 graders kyla och lyssnar på country i min Iphone? Jo, dels för att countrymusik aldrig låter bättre än i Kassa. George Jones, Charlie Rich, Jerry Lee Lewis och Johnny Cash gjorde allihop ballader för övergivna landskap. Och dels behöver jag, som sagt, andrum.
Däruppe på höjden tindrar min mammas gamla och röda familjegård med vita knutar som en julvärd på SVT. Men innanför husets väggar är det krig. Julen är ockuperad av min storebrors två söner. Och Ville, 4, och Joppe, 2, tar inga fångar. De är lika kompromisslösa som Lt. Aldo Reines judiska gerillagrupp som skalperar nazister i Tarantinos ”Inglourious basterds”.
Ville och Joppe är höga på jul och socker och klappar och lego. Storebror slår lillebror, lillebror drar storebror i håret och ingen av dem lyder order. De springer in i stolar, legoskepp, dörrar och varandra. Anarkin är total. Frukost, lunch och middag blir en sällan skådad uppvisning i hot och mutor.
Min storebror Mattias förvandlas till Kirunas Vito Corleone. Tack vare tomten har han ”an offer they can’t refuse”.
Det går ut på att hans söner inte får några julklappar om de inte är tysta. Eller vägrar ta på sig sina handskar. Eller inte sitter still. Eller slåss eller bits eller jävlas i största allmänhet. Till slut orkar de utmattade föräldrarna bara ropa ”sluta”.
– Med vadå? undrar Ville.
– Med allt, svarar min storebror.
Dessutom är Ville och Joppe enormt fascinerade av min mammas prydnadstomte. Tryck på en knapp och tomten börjar vicka på arslet och sjunga ”Here comes Santa Claus”. Vi får höra det mekaniska rövknarret och den muntra melodin 2000 gånger per dag.
Och att klä granen tillsammans med en tvååring? Det låter så här:
Joppe: Däh?
Jag: En julkotte.
Joppe: Däh?
Jag: En kotte, som sagt.
Joppe: Däh?
Jag: Du pekar på samma kotte, Joppe.
Joppe: Däh?
Jag: Kottjäveln har inte flyttat på sig!
Dialogen pågår i två timmar. Sen ledsnar Joppe och sliter omkull granen med obekymrad min.
Precis innan jag smet ut brast det för min storebror. Han gav upp och började skrika sönderstressade föräldrars mest klassiska julmantra:
– Nu jävlar ska vi vara glada, vi ska tindra så inåt helvete!
När jag närmar mig huset hör jag en krasch och ett skrik. Det är tyst en stund. Sedan börjar den mekaniska tomten om igen.
– Here comes Santa Claus, here comes Santa Claus...
För er som är eller ska bli småbarnsföräldrar, I salute you.