Divan från förr är ett riktigt proffs

Markus Larsson

MALMÖ. Första repetitionerna med de åtta bidragen kan, i tur och ordning, sammanfattas så här:

1. Zzz. 2. Zzz. 3. Zzz. 4. Zzz. 5. Zzz. 6. Zzz. 7. Zzz. 8. Oj.

Nej, de första repen ger egentligen ingen finger­visning om någonting.

Det handlar mest om att ställa in ljus och kameravinklar och testa konfettin och låta pressen ta bilder på eventuella scenkläder som studiomannen Henric von Zweibergk håller upp.

Ligger det förväntningar i luften? Beror på vem du frågar. Det är långt till finalen i mars och trä­smaken blir, precis som förra året och året före det och året innan dess, inledningsvis akut. Efter några timmar känns sätesmuskeln lika platt som Skåne. Benen ropar efter en dubbel espresso.

Yohio kastar en eldflisa. Sång och dansmannen Alvaro Estrella ställer sig på en tom kub av plexiglas och sjunger ”boom-boom”. Elisa Lindström svänger luftratt i en osynlig bil som publiken får föreställa sig på lördag. Och Sylvester Schlegel från The Ark har en lång gitarrsladd som ringlar sig över scenen. Den liknar en mycket fet och välgödd binnikemask.

Bland annat.

Men en av artisterna gör inte en nervös tomkörning. Hon har startnummer åtta och går in på scenen med stövlarna på. Och efteråt får hennes motståndare lomma hem med ett djupt klackavtryck på skinkan.

När Christer Björkman avslöjade att Helena Paparizou ställer upp i Melodifestivalen reste en självklar fråga sig upp, begärde ordet och undrade – vem bryr sig? Är inte det ungefär sju år försent?

Men Paparizou lyckas märkligt nog att mixa klassisk eurovision-power med ett sound som ligger närmare dagens hitlistor. Inspirationen från amerikanska soulstjärnan Beyoncé märks tydligt. Paparizous bidrag ”Survivor” är som en stickling från Destiny’s Childs hitsingel med samma namn.

Det kan lätt bli krystat när veteraner förnyar och föryngrar sitt sound, särskilt i det här sammanhanget. Men Helena Paparizou är ett skolexempel på att rutin också kan innebära att våga följa med sin tid.

Numret sitter direkt, på första försöket och utan påkostad rekvisita och krusiduller. Pang-pang-pang. I tre minuter är Paparizou alla bokstäver i ordet ”proffs”.

En diva från förr har över huvud taget inte gjort en lika imponerande premiärrepetition sedan Carola öppnade spjällen och blåste stolar och journalister och ljudtekniker genom väggen i Göteborg 2006.