Filmpusslet är lika svårt som livsditot
Dags för 24:e upplagan av Stockholm Film Festival.
Tolv dagar 6–17 november med 38 filmer man måste, vill eller bör se. Blir inte alltid lätt att få ihop det film- och livspusslet …
Årets tema är frihet och det är en snygg symbolisk gest att utse den regimkritiska kinesiska konstnären Al Weiwei till jurymedlem. Att han skulle få åka hit visste väl alla inblandade var en omöjlighet. Men det riktar ljuset mot diktaturen i Kina, de orättvisor han protesterar mot och det faktum att han sitter i husarrest och har reseförbud. Han uttryckte sin glädje över detta senast i går i en DN-intervju.
Annars är frihet ett så luddigt begrepp att det kan användas om var och varannan film.
Frihet från slaveriet i 1800-talets USA, som i Steve McQueens chockerande starka invigningsfilm ”12 years a slave”. Lär bli många Oscars-nomineringar, kanske också priser, efter nyår.
Frihet från ekonomiskt förtryck, som i mångbottnade brittiska ”The selfish giant”, om arbetarklassbarn som tvingas bli småtjuvar för att överleva.
Frihet från fördomar, som i mycket romantiska ”Gerontophilia”, där en grabb i 20-årsåldern blir kär i en gubbe i 80-årsåldern.
Jo, jag har sett ett femtontal filmer i förväg.
Har sedan rensat ganska hårt i programmet, men får ändå ihop nio måste-se-filmer, 17 vill-se-filmer, sju bör-se-filmer och fem dåligt-samvete-se-filmer. Typ sådant av etablerade regissörer som man av kollegor har hört har gjort skitfilmer.
Ett bra tips är ju annars att sikta in sig på filmer man anar inte kommer att gå upp på bio eller ens släppas på dvd.
Som österrikiska ”Autumn blood”, som verkar vara en helknäpp experimentfilm, men har Gustaf Skarsgård och Peter Stormare i rollistan.
Eller Kim Ki-duks magstarka ”Moebius”, om sexuellt begär. Blir bättre ju mer man tänker på den efteråt. Fast i Venedig var det också en hel del som lämnade salongen, äcklade av innehållet.