En partymaskin - som trampar snett
Publicerad 2013-11-10
Å ena sidan: En hypereffektiv partymaskin som festar som om det vore 1999 igen.
Å anda sidan: Ett karaokeband som väljer utan fingertoppskänsla eller omdöme.
Att det inte handlar om någon ordinär Fryshusetcombo illustrerar frontkepsen Fred Durst redan tidigare under dagen, då han postar en bild från sitt fönster på bekväma hotellet Sheraton i centrala Stockholm på Instagram.
Dumbra show
Helt i sin ordning, så klart. Att mångmiljonsuccén Limp Bizkit väljer att lägga sin första konsert i huvudstaden på nio år i en trång garderob i Södra Hammarbyhamnen handlar mindre om att de inte skulle kunna fylla något större ställe, det är lapp på luckan sedan länge, utan mer om att relansera gruppen på ett sätt som är relevant.
Vilket också är en satsning som ofta går hem. I exempelvis ”Rollin’ (Air raid veichle)”, ”My generation” eller en ”Hot dog” som ramas in av ”… And justice for all”- och ”Creeping death”-riff är Jacksonvillegruppen förvånansvärt dumbra och douchebufflig lördagsunderhållning med bra schvung i avstampet.
Saknar finess
Det hade varit nog så. Att vältra millennieskifteshitsen över publiken och vara nöjd med detta. Men i stället trampar den helt snett i ett par coverval som väljs utan tanke eller finess. Ideologiskt befinner sig Rage Against The Machines ”Killing in the name” och Nirvanas ”Heart-shaped box” nämligen långt ifrån det sammanhang de placeras i, en obekvämhet som skaver och irriterar.
Snacka om att effektivt sticka hål på feststämningen.