Då var det Elvis - nu är det Ken
Någonting händer och du vet inte vad det är, och du är rädd för det och omvandlar din rädsla till förakt och avståndstagande.
Just nu är det, ännu faktiskt, hiphop.
Kung Ken Ring bör ha hjälpt.
Ta en ödmjuk liten titt på dig själv, hur länge vägrade du inte att använda Facebook?
”Såna löjliga nymodigheter behöver inte jag”, ungefär så sa du fast med andra ord. Du fnös. Nu har du haft Facebook i två år minst. Samma sak med streamad musik, streamad tv, digitala nyheter, smarta telefoner - ja samma sak med hela förbannade internet.
Du ansåg en gång att du inte behövde internet. Kanske var det 1999. Kanske var det 2009.
Du ansåg även en gång att du inte behövde couscous.
Även pizza var en gång besynnerligt. Det finns ju rotmos.
Du, människa.
Du tyckte en gång att rock ’n’ roll var sedeslöshet och förfall och någonting som skadar såväl barnen som hela samhället. Som smarta telefoner i dag.
En gång ansåg du att dansbanorna var ett farligt elände och tidernas förfall.
En gång var Rolling Stones satan. Något senare var W.A.S.P. satan. Och du ansåg att videovåldet skulle förstöra allt det fina oskuldsfulla vi hade.
Du tyckte att halloumi var onödigt. Du tyckte att kjolar som slutade över knäna var skandal. Du tyckte att kvinnans plats var vid spisen. Du ansåg att dataspel skapade idioter. Du ansåg att hiphop var en riktigt farlig styggelse ...
Oj. Stopp.
Där är vi visst nu. Ännu, trots att hiphopen snart fyller 35 år dyker aparta debatter om hiphop upp. Som nu efter att en rektor i en friskola i SVT:s ”Uppdrag granskning” uttalat sig inskränkt när han ville sortera bort elever. Greger von Sivers ansåg sig veta att människor - ”man får ju inte säga neger numera” - i Tensta ägnar sig åt rapmusik, våldtäkter och mordbrand. En ledarskribent på Smålandsposten höll inte med om ordvalen men fann diskussionen ”intressant”.
Personligen känner jag bara tre personer i Tensta, två av dem älskar Kent.
Den vita rockmusiken slipper den typen av bigotta diskussioner. Eftersom den är accepterad norm, numer.
Samma typ av rektor och samma typ av högerskribent sa samma sak om jazzmusik på 40-talet och om raggare och Elvis Presley på 60-talet - vissa även på 70-talet, en och annan rentav på 80-talet. Men nu? Nej.
Men med hiphop - trots att snart 35 år gått sedan genren föddes - är det ännu en fråga om rädsla. Vita svin är normaliserade och tas emot som ett fåtal rötägg i en enorm rockkultur. Medan ett fåtal svarta svin görs till representanter för en hel kultur.
”Så mycket bättre” i TV4 med Ken borde minska denna mänskliga ängslan för det okända. Ken är magnifik, kopiös som Ebbot, soul som Titiyo. Han har sagt sina dumheter, han har gjort sin skit (och har för övrigt bajsat stopp i min toalett när han bodde hos mig i New York en stund), men skiten är bara en minimal del av Ken.
Om han inte anser att bögeri är någonting för honom så är det okej så länge som han fullständigt respekterar andra människors bögeri. Det gör Ken.
När människor fördömer andra på grund av deras läggning, kön, ras eller bara för att de kommer med något nytt som vi anser läskigt - det är då vi måste inse att det är vårt problem.
Vissa är early adopters, andra är sena brukare.
Jag är inte bättre än någon annan. Jag anser till exempel, fortfarande, att dataspel skapar idioter. Men en dag kommer jag att förstå. Och en dag kommer du att förstå hiphop, Mr Jones.
Veckans...
BABE. Lady Gaga, redan popikon, nu med mustasch. ”Gypsy” på nya ”Artpop” är makalös powerballad/Cher-disko/schlager-burgare.
HIPHOP-LÅT. ”Rhyme or reason”, Eminems sampling av The Zombies mjukflummiga 60-tals-pophit ”Time of the season” är ... inte psykot Slim Shady precis. Ändå är det just det. Spooky stuff, sött hat. Tyvärr lider ”The Marshall Mathers lp 2” av något som den legendariska ettan från 2000 helt saknade - svaga spår.
SVENSKA HIPHOP-LÅT. ”Nitti5”. Abidas feat. Robyn. Robyn rappar för första gången på svenska i låt om 1995 och låter stencool. ”Ja ba: nej, Abi du ba: nej”. Hela Abidaz nya album ”In & ut” är råbra, och hjärtskärande. Vilken comeback.
SYNTHPOP-LÅT. ”Animal heart”, Nina Persson. Sveriges coolaste röst och modigaste textförfattare på engelska kör solo utan både The Cardigans och A Camp och trots att singeln är bra är den en besvikelse för jag avgudar Nina Persson och ställer orimligt höga krav på henne.
BALLADROCK-LÅT. ”The Mariner”, Christian Kjellvander. Stråkar, väntan, tyngd och alt-amerikana. CK är något av Sveriges John Grant eller Antony Johnson. Ett album på svenska kunde bli unikt bra.
REGGAE-LÅT. ”Full fokus”, Syster Sol & AKI. Roliga rim och mjuk reggaemusik värmer i höstmörkret, som Anders Hvidfeldt brukade uttrycka saken. Hokus pokus.