Lena Philipsson lyfter
Publicerad 2011-09-30
Lena Philipssons krogshow hettar till först mot slutet
Sista tredjedelen är så där lyxigt, läckert och knäckande bra som hela showen borde ha varit.
Fram till dess är det en konsert, avbruten av konstiga upptåg.
Det är tredje gången Lena Philipsson sätter upp en egen krogshow.
Ernst Billgren (scenografi, idé, koncept) är en makalös rävkonstnär, men betydligt svajigare inom andra kulturområden. Fredrik ”Benke” Rydman (regi, koreografi, idé, koncept) har med sin grupp BouncE gjort streetdance populärt. Ingen av dem känns som någon självklar samarbetspartner till Lena Philipsson, men kanske är det just därför de är det... eller inte.
Tjatig frågesport
Alldeles för länge känns denna jubileumsshow för mycket som en greatest hits-konsert med konstiga avbrott. Med stiliga män som dansar, mer eller mindre påklädda. Med Martin Redhe Nord som sidekick, mer tjatig stalker än trogen Lena Ph-beundrare. Med en tjatig frågesport om Lena, men den blir ytterst sällan självironiskt rolig.
Det avskalade lyfter
Så långt känns detta faktiskt sämre än både 1991 års ”Lena Ph 006” (knasigt sexigt och roligt) och 2001 års krogshow (rätt mycket samma låtar som nu, men mer hjärta och humor och bättre utnyttjande av filminslag).
Med ett mer avskalat parti, lyfter plötsligt showen.
När det inte finns några konstigheter att reta sig på, är det bara att njuta av det som ju egentligen funnits där hela tiden; Lenas innerliga röst, publikkontakt, starka melodier och, äntligen, vad som känns som mer spontan humor, när hon skojar skämtsamt elakt om Carola som (från och med i kväll) showar tvärs över gatan.
Lite creepy
Slutnumret är makalöst läckert, på ett lite creepy sätt. Extranumret blir till en kaxig ny ”Lena anthem”, fast det nu är en annan låt.