Witherspoon, Malmros & Flynn med flera – ring mig
Ulf Malmros. Gillian Flynn. Björn Afzelius.
Tre av flera personer man önskade lydde uppmaningen i en gammal ABBA-låt.
Man ser filmer, man tänker på filmer, man vill ha förklaringar.
Enklast vore förstås att de inblandade helt enkelt lydde uppmaningen i ABBA-låten från 1973 – ”Ring ring (bara du slog en signal)” – och förklarade sig.
Har svårt att lämna Ulf Malmros ”Min så kallade pappa” bakom mig. Å ena sidan är hela intrigen en lite märklig konstruktion. Å andra sidan finns där många enormt starka scener i mötet mellan Michael Nyqvists och Vera Vitalis rollfigurer. Tror inte att den komplicerade papparollen har något med Ulf Malmros eget liv att göra. Ändå känns filmen så djupt personlig på något sätt. Vill veta varför.
Tycker mycket om David Finchers filmversion av ”Gone girl”. Men blir fullständigt tokig på hur både Gillian Flynns bok och filmen (där hon har skrivit manus) slutar. Vill veta varför.
Skådespelerskan Reese Witherspoon köpte filmrättigheterna till ”Gone girl” för att själv spela huvudrollen. När David Fincher fick regijobbet, tyckte han att hon inte dög. Så hon köptes väl ut och står nu i stället som en av sex producenter. Hur bitter är hon för det, egentligen?
Lasse Hallström är numera vegan och äter väl, typ, bara alger, nötter och annat man inte blir mätt på. Hur stod han ut när han gjorde matfrossarfilmen ”100 steg från Bombay till Paris”?
Woody Allen vill göra film i Stockholm, men klagar över att han inte har kommit på någon vettig historia. Bara för att få se legendaren stå med ett filmteam på Söder, skulle jag lätt kunna värka fram ett tiotal idéer.
Och jag vet att det inte går att kommunicera med den andra sidan. Men Björn Afzelius (1947-1999) uttrycker i ljuvliga dokumentären ”Tusen bitar” flera gånger bitterhet över taskiga recensioner. Skulle kännas skönt att få berätta att det fanns kritiker som gillade honom också …