Ambitiös idé som kräver ännu fler tunga dragplåster
Håkan Steen om nya festivalen Where's the music
NORRKÖPING. En ny inomhusfestival runt fabrikerna i Norrköping.
Jag gillar verkligen idén.
Nu får vi bara hoppas att tillräckligt många vill åka till Östergötland mitt i vintern för att se ny svensk pop.
Den amerikanska showcasefestivalen South By Soutwest i Austin har vuxit ut till en blytung maktfaktor i musikbranschen. En spelning där kan vara biljetten till internationell succé för en ny artist.
I Norge finns By:Larm, som på senare år utvecklats till ett väldigt sympatiskt nordiskt minisvar på Austin-evenemanget.
Arrangörsbolaget FKP Scorpio, som redan anordnar Bråvallafestivalen i Norrköping, försöker sig nu på en svensk variant, Where’s The Music, som inleddes i går. Tre kvällar med ny, mestadels svensk musik på inte mindre än nio scener. På dagarna föreläsningar och seminarier för musikindustrin.
Det är en påkostad, ambitiös satsning av både Scorpio och Norrköpings kommun, och jag gillar verkligen upplägget med ett antal klubbar och konsertlokaler mysigt belägna i stadens gamla industrilandskap.
Dessutom ett imponerande program för fans av ny svensk pop: Tove Styrke, Sabina Ddumba, Beatrice Eli, The Hanged Man, Linnea Olsson, Silvana Imam, Ninsun Poli, Naomi Pilgrim och Amason är bara några av helgens akter.
I går såg jag stockholmska Nervous Nellie spela gedigen indierock på hål i väggen-puben Stopet och ”Lyckliga gatan”-bekanta skånska rapparen Kumba göra sin lysande Kikki Danielsson-cover ”Bra vibrationer” och premiärspela väldigt lovande nya grejer i en liten källare.
Framför allt stod jag i en gammal fabrik och såg Yung Lean skruva om gamla idéer om hiphop.
Den modfällda, intensiva, störda elektroniska musik som 18-årige Jonatan Leandoer Håstad och hans tre Sad Boys gör känns nämligen genuint ny, som en egen liten värld med nya regler och få gränser. Att amerikanska kreddmagasinet New Yorker redan har skrivit om dem säger det mesta.
Den sortens gig är förstås vad en sån här festival ska handla om men frågan är om det räcker. Inget ont om mer etablerade akter som Hello Saferide, Jonathan Johansson eller Adam Cohen men få väljer nog att boka en februarihelg i Norrköping för deras skull.
Jag hoppas givetvis att Where’s The Music lyckas, det är en väldigt sympatisk idé. Men det hade nog inte varit fel med några fler, och tyngre, dragplåster.