Ett perfekt motgift mot alla spellistor

Markus Larsson

Reporter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-07-31

Markus Larsson: Man ska softa till Jason Mraz och Laleh medan man fräser en filé

33 1/3.

Meddelande från farfar – så många varv snurrar en vinylskiva per minut.

Det är också namnet på en av popvärldens mest älsk­värda bokserier.

Album är kanske inte lika relevanta i dag.

Det är möjligen så.

Spridningen av spellistor med strömmad musik har minskat behovet av ett format med runt 40 minuter musik av en och samma artist.

Men ingen kan påstå att det är ­roligt att läsa om spellistor. Vad kan man säga om de funktionsbaserade listorna på Spotify? Finns det något att tillägga om säsongsbetonade ”Chill & grill”? Meningen är tydligen att man ska softa till bland andra Jason Mraz och Laleh medan man fräser en filé.

Motgift existerar i form av liten och perifer och amerikansk bokserie i pocketformat. Serien är döpt till ”33 1/3” och har en mycket enkel grundidé: En skribent skriver om ett album per bok.

Första boken handlade om Dusty Springfields ”Dusty in Memphis” och släpptes 2003. I dag finns det 106 titlar. Formgivningen är distinkt – man lägger märke till ”33 1/3” på flera meters avstånd – men texten är fri.

Författarna och journalisterna och eldsjälarna har ­ingen röd, stilistisk linje. Böckerna är sällan längre än 200 sidor och kan vara ett reportage, en essä eller ­prosa. Eller allt på samma gång.
 

Det kan bli väldigt akademiskt, navelskådande och tungt. Nej, jag har fortfarande inte orkat plöja mig fram ­genom Rob Trucks omständliga formexperiment om Fleetwood Macs ”Tusk”. Och den knastertorra boken om Johnny Cashs­ ”American recordings” lyckas inte alls fånga inspelningarnas magi.

Som bäst är dock ”33 1/3” djupt kunniga och flammande kärleksförklaringar till musik. När det gäller Princes ”Sign ’O’ the times”, My Bloody Valentines ”Loveless” och ”High­way to hell” med AC/DC blir läsningen som ett förtroligt och långt samtal med en själsfrände.

Vissa delar i serien får mig att omvärdera skivor som jag trodde att jag var klar med. Andra förändrar synen på artisten i fråga helt och hållet.

Jag har läst allt och lite till om Bruce Springsteen vid det här laget. Jag behöver inte veta mer. Men frågan är om ­någon sagt lika mycket om Springsteen på lika få sidor som journalisten Geoffrey Himes gör i boken om ”Born in the USA”. När Himes skriver att Springsteens populäraste och mest publikvänliga album är hans bästa tror jag på honom.

Spellistor kan aldrig ersätta bra rockjournalistik.