Helenas viskningar hörs starkare än rop

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Långsamt och lågmält.

Ibland är det den tysta musiken som låter starkast.

Helena Bergström gör viskande vackra Edith Piaf-tolkningar på sin debut-cd.

Jag är alltid svag för långsamma versioner av sånger.

Som när Neil Young drar ner den struttande countrylåten "Oh, lonesome me" till en hjärtkrossande ballad på "After the goldrush". Eller Norah Jones som på det senaste årets bästa skiva "Come away with me" bland annat gör Hank Williams "Cold cold heart" med helt nya ögon. Stilla och nära.

Många har upptäckt Eva Cassidy och hennes coverversioner. "Over the rainbow" i original med Judy Garland är inte direkt någon hårdrocksturbo, men i Eva Cassidys tolkning smyger den fram stilla som en sparv på spröd is.

Gamla hårdrockarna Van Halen hade pophitten "Jump", med ett sprittande synthriff. Brittiska poparna Aztec Camera drog ner farten till hälften och byggde om den med akustiska gitarrer och tassande tempo.

James Taylor har inte bara skrivit en massa egna vemodigt vackra sånger. Han har också hittat ovanliga infallsvinklar på andras låtar, som "Handy man". Den gjordes 1960 som medelmåttig och käck rhythm"n"blues med Jimmy Jones och ett gäng doowoppande kamrater, men Taylor bromsar rytmen och får till en innerlig lustfylld kärlekssång.

Bruce Springsteen har också provat att dämpa storslagna saker som "Born to run" i akustiska arrangemang och hittat andra uttryck.

Sinead O"Connor gör traditionella irländska folksånger på sina färsk starka "Sean-Nós Nua", och förvandlar flera av dem till smygande psalmer med lugna andetag.

Vilket för oss fram till veckans skivsläpp.

Helena Bergström spelade Edith Piaf i pjäsen "Piaf", som hade premiär på Stockholms Stadsteater 1999.

På fredag ger hon ut en cd med svenska tolkningar av Piafs melodier. Det är inget försök att låta som Piaf, även om musettedragspel och blått munspel ger Pernoddoft åt några arrangemang. Ingen roll, utan Helena Bergström som sjunger Lars Sjöbergs texter till de franska melodierna.

Lågmält.

Det ger intensiv laddning åt underbara melodier som "Je ne regrette rien", som i stället för den vanliga storslagna dramatiken blir en innerlig lovsång till förlåtande. "Hymne à lamour" är en av världens vackraste melodier. Här håller de skickliga musikerna och Helena Bergström tillbaka den oemotståndligt nynnvänliga slingan, och gör det till en smekande förförelse. Tyst tyst tilltal nära örat.

Lika bräcklig låter "Till min man", som är en kärleksfull förvandling av "La vie en rose".

Ibland för Helena Bergströms sång tankarna till Lill Lindfors röst på "Du är den ende", närkontakt med mikrofonen.

Man behöver inte gapa för att höras.

Viskningar kan låta starkare än rop.

Orsaker till extas

Jens Peterson jens.peterson@aftonbladet.se