Filmen om Facebook gör er inte besvikna
NEW YORK. När ”The Social Network” slutar känns det som att det var alldeles nyss den började.
Då vet man att man sett en storartad film.
Fast jag vet inte om vi är så ensamma som Alan Sorkin och David Fincher vill påstå.
Ni kan komma dragande med vilka skivor, tv-serier, böcker och filmer ni vill.
Ingen kulturyttring har de senaste åren hyllats så våldsamt och unisont i USA som Facebook-filmen ”The Social Network” – baserad på Ben Mezrich-boken ”Accidental billionaires”, tuktad till vibrerande filmmanus av Aaron Sorkin och regisserad av självaste David Fincher.
Såna gånger brukar man kunna vara rätt så säker på att bli besviken, men i det här fallet kan ni believe the hype, faktiskt. ”The Social Network” är verkligen helt lysande. Som sagt: När den efter ganska exakt två timmar är över känns det som att den nyss började.
Jag vill se mer, jag vill veta vad som händer sen... Filmen handlar kortfattat om hur Mark Zuckerberg – formidabelt spelad av Jesse Eisenberg – startar Facebook, blåser sina vänner och blir världens yngste dollarmiljardär.
Men Sorkin och Fincher vill, med stil och humor och obönhörligt driv, säga ett och annat också. Om hur sociala medier förvandlat en hel generation till narcissister som – måhända likt kvällstidningskrönikörer...– fläker ut sig själva för allmän beskådan och friserar sina livsberättelser för omvärlden för att framstå som lite intressantare, roligare och coolare. Om kontaktlöshet och brist på verklig närhet.
Som Rolling Stone avslutar sin glödande recension:
”The final image of solitary Mark at his computer has to resonate for a generation of users (the drug term seems apt) sitting in front of a glowing screen pretending not to be alone”.
Lätt skakande ord – och det är den sortens tankar filmen planterar i våra arma hjärnor.
Men stämmer det där? Är den berusade aktiviteten på exempelvis Facebok ett substitut för ett riktigt...ja, liv?
Jag gick med i just Facebook för inte alls längesen och upplevde det tvärtom som att Zuckerbergs skapelse slet mig ur – den relativa – isolationen.
Jag tvekar att förklara hur tagen jag blev, för det verkar så pinsamt, men jag kände mig mindre ensam än på väldigt länge när jag så enkelt och snabbt plötsligt kunde återuppta så många gamla kontakter.
Å andra sidan:
Jag är nog, när jag tänker efter, i de flesta fall glad över att jag har mina ”vänner” i datorn och inte här i korresoffan på Manhattan och kanske är det den sanningen Sorkin och Fincher blottlägger.