Författaren helt besatt av mördaren
Den aktuella filmtrilogin ”Red riding” handlar om jakten på The Yorkshire Ripper.
Men också om en tid och plats där seriemördaren inte är den ende psykopaten.
Kanske inte ens den värste.
Brittiske författaren David Peace var tio år gammal och bodde knappt en mil från platsen där Jayne McDonald mördades i Leeds, 1977.
Hon var 16 år gammal och det femte och yngsta offret för The Yorkshire Ripper.
Efteråt blev David Peace besatt av att fånga seriemördaren och lösa mysteriet.
Han var livrädd för att hans mamma kunde bli nästa offer, att hon skulle försvinna och bli ett svartvitt fotografi på framsidan av Sunday Mirror. Ett tag var han även orolig för att pappan var The Yorkshire Ripper.
Tidningarna skrev att mördaren kunde vara vem som helst. En son, en make och, vilket var det hemskaste för unge David, en far.
The Yorkshire Ripper, som egentligen heter Peter Sutcliffe, greps till slut den 2 januari, 1981. Han dömdes till livstids fängelse för att ha mördat 13 kvinnor.
Som ung bearbetade David Peace skräcken genom att läsa Sherlock Holmes och Marvel Comics och klippa ut bilder på döda prostituerade kvinnor från tidningar.
I vuxen ålder återvände han till uppväxten i Leeds, och fallet The Yorkshire Ripper, genom att skriva fyra kriminalromaner som tillsammans bildar ”Red riding quartet”.
Många brukar, med all rätt, jämföra ”Red riding quartet” med James Ellroys berömda svit ”LA-kvartetten”, där
mästerverket ”LA konfidentiellt” ingår.
Peace utgår ifrån verkliga händelser och målar, med hjälp av en feberhet och kalejdoskopisk berättarteknik som inte
liknar nåt annat, upp en grå och
paranoid bild av grevskapet Yorkshire
i nordöstra England på 70- och 80-talet.
The Yorkshire Ripper svävar i bakgrunden som ett ständigt närvarande och ansiktslöst hot. Men girighet och korruption är två minst lika stora psykopater.
David Peace lanserarbland annat idén att polisen utnyttjade seriemördarens metoder för att utföra och dölja mord som beställts av politiker och affärsmän med förbjudna begär. Det är djupt obehaglig och skrämmande fiktion.
När ”Red riding quartet” nyligen filmades ströks en av böckerna, ”Nineteen seventy seven”, bort från manus. Den aktuella och förkortade filmtrilogin
består av ”1974”, ”1980” och ”1983”. Alla finns på svensk dvd.
Det är omöjligt att översätta David Peaces komplexa romaner till film. Historien blir genast mer begränsad och konventionell. Men grundfilosofin är
intakt.
David Peace är övertygad om att ett speciellt brott sker på en speciell plats och drabbar en speciell person av en speciell anledning. Han kallar gärna Yorkshire på 70-talet för ”en livsfarlig miljö att bo i, speciellt för kvinnor”.
Hade David Peace skrivit om några av de senaste och mest uppmärksammade mordfallen i Sverige skulle böckernas huvudperson kanske inte varit männen, och i enstaka fall kvinnorna, som utförde brotten.
Han hade i stället försökt att stoppa in morden i en större kontext.
Är mördare störda individer som inte påverkas av arv och miljö, tidsanda och politik, maktstrukturer och media? Och att de därför, för bekvämlighetens skull, kan avfärdas som monster?
Eller tillverkas de av ett sjukt samhälle som vi alla lever i och har ansvar för?
I dag ställer väldigt få deckarförfattare den frågan. De kanske inte vågar.
Svaret kan vara så otäckt och komplicerat att boken hamnar utanför triviala topplistor.