Ewa Fröling blev föraktad – som kvinna och konstnär
Ewa Fröling om hur hon bemöttes på psyket
Tre månader på psyket.
Ewa Frölings berättelse om när hon mådde som sämst, var en av de allra mest gripande historierna under alla säsonger av SVT:s ”Stjärnorna på slottet”.
Vad var bra?
För den som inte är ute efter högljudda gräl, fortsatte den sköna stämningen mellan Ewa Fröling, Robert Gustafsson, Claes Malmberg, Barbro ”Lill-Babs” Svensson och Philip Zandén.
Många skratt hela tiden. Och herrarna börjar nu bli lite oroliga för att de får stå där med rumpan bar i sista avsnittet, att det ska avslöjas att Ewa Fröling har rätt i att ordet kiosk har sitt ursprung i Turkiet, ett påstånde som de har retat henne för åtskilliga gånger.
Den energi, levnadsglädje och smått galna humor som kännetecknat Ewa Fröling genom alla program, blev det förstås ännu mer av i det program där hon stod i centrum. Eller som Claes Malmberg beskrev henne:
– Det är som en tornado, åt alla håll och kanter.
Men det som framför allt dominerade detta avsnitt och som var omöjligt att inte bli berörd av, var självklart Ewas berättelse om sin tid – tre månader – på psyket, på Erstas psykiatriska klinik.
Bland annat kände hon sig föraktad som kvinna och konstnär, att hon blev bemött på ett sätt som antydde att hon, med sitt yrke som skådespelerska, aldrig hade några regelbundna tider för middagar och sådant i hemmet.
Den historien kom ganska oväntat.
Hon hade till exempel tidigare berättat, med stor inlevelse och detaljer, om en ovanligt lycklig uppväxt.
– Det var en idyll som aldrig slogs sönder, under hela min uppväxt. Frågor på det?, som hon sa i programmet.
Men efter att ha fått sitt andra barn och efter en jobbig skilsmässa från pappan till barnet, orkade hon inte mer och hamnade alltså på psyket. En berättelse som var full av närgångna detaljer. Ingen av Stjärnorna vid lunchbordet var oberörd. Det engagerade säkert också ett par miljoner i tv-sofforna. Som Claes Malmberg konstaterade, så använde hon sin egen smärta för att kanske hjälpa och stärka andra människor i liknande situationer.
Vad var dåligt?
Inte dåligt, kanske, men efter den urladdningen hade programmet lite svårt att starta om. Ofta brukar de starkaste berättelserna komma under middagen, nu blev det lite som att den bara hastades förbi.
Kvällens snyftare
Ewa Fröling kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon i historien om sin tid på psyket, berättade om den finska sköterskan som vakade över henne under sitt allra sista arbetspass, innan hon skulle åka till Paris och förverkliga sina konstnärsdrömmar.
När Ewa vaknade på morgonen stod där en tavla som sköterskan hade målat till henne. En tavla som var så färsk att färgen ännu inte hade torkat.
– Då kände jag: Det är bara järnet! berättade Ewa i programmet. Där började hennes väg tillbaka till ett mer normalt liv.
Kvällens Åh fan
Att Ewa Fröling nästan verkar ranka filmerna med Colin Nutley lika högt som genombrottsrollen i Ingmar Bergman-klassikern ”Fanny och Alexander”. Den filmen pratade hon, förstås, rätt mycket och detaljerat om. Men vi fick också höra minst lika mycket om Nutley-filmerna ”Sista dansen” och ”Gossip” och att Fröling då upptäckte något annat i sig, något som var så jäkla kul och något otroligt livskraftigt.
Kvällens replik
När Ewa Fröling berättar om att hon i framtiden gärna skulle jobba med något enkelt och lättsmält, tänds det helt uppenbart en låga hos Robert Gustafsson, som ju är med och driver Krusenstiernska teatern i Kalmar, där man varje sommar sätter upp framgångsrika teaterfarser.
– Den lilla entrepenören i mig ser pengar i Ewa, sa han, med glimten i ögat.
Kvällens mest saknade
Den finska sköterskan som målade tavlan åt Ewa… fick hon någonsin veta hur starkt den hade berört skådespelerskan? Har tavlan någon hedersplats i det frölingska hemmet i dag? Och varför inte en inklippsbild på tavlan?