Yarden - lysande mörk galghumor
Fredrik Virtanen: Så här borde ingen människa få behandlas
”Det har kommit information om att du inte sköter dig”. Sedan: sparken.
En lysande mörk och kärleksfull roman har blivit en lysande mörk och galghumoristisk film.
”Yarden” av Kristian Lundberg från 2009 - oj vad åren går - är en av de finaste svenska romaner jag läst. Poetisk, skarp, vacker och kärleksfull medan sakinnehållet är lika mörkt som bemanningsföretagshelvetet den skildrar.
På den tiden var daglönare och sms- anställningar något nytt för välfärds landet Sverige, i dag är denna återgång till en tid innan arbetarrörelsens genomslag vardag för många knegare. Det körs med folk som om det var 1899, även i min bransch där mediekoncernerna outsourcar jobb till bemanningsföretag för att kringgå dyra arbetsrättsliga regler.
Så illa som i ”Yarden” är det nu inte i tjänstemannayrken, knappast heller i restaurangbranschen. Lundberg blottade med sin ångestskildring av det framväxande vikariesamhället ett säreget äckligt sår allra längst ner i klassamhället, närmast en återgång till statarsystemet, och belönades logiskt med den legendariske arbetarförfattaren Ivar Lo Johanssons pris och fick välbehövliga 320 000 kronor i fickan.
Välbehövliga eftersom ”Yarden” är självbiografisk om en författare som tvingas till det sämsta och otryggaste jobb marknaden erbjuder, som timanställd på en bilimport i Malmö hamn där han blir slav under förmannens godtycke och bisarra byråkrati.
Nu har den aparta och stilistiskt stensäkra filmskaparen Måns Månsson - vi minns särskilt den formidabelt konstiga ”Hassel - privatspanare” - gjort film av ”Yarden” och jag kan livligt föreställa mig att Lundberg inte är särskilt förtjust. Ungefär som när Åsa Linderborg inte uppskattade filmversionen av hennes ljuvliga självbiografi ”Mig äger ingen”.
”Yarden” är ”Yarden” men samtidigt inte alls ”Yarden”. Det här är en starkt reducerad tolkning med manus av Sara Nameth. Där Lundbergs bok mitt i klasshatet var fylld av värme och respekt i de mellanmänskliga relationerna, till exempel till sonen och de invandrade arbetskamraterna, är filmen kall och humoristisk. Sonen fräser föraktfullt ”Du kan inte ens behålla ett invandrarjobb!” och lämnar pappan med hunden Zlatan.
Det är en underbar film, nästan lika underbar som romanen. Få men skarpa repliker, en smart snabbtalande Anders Mossling är perfekt lakonisk i huvudrollen som arbetare nummer 11811. Det poetiskt dystra fotot gnistrar i den mörka hamndimman över tusentals bilar som ska förflyttas i ett lågbetalt Sisyfosarbete som kan tas ifrån 11811 närsomhelst, för minsta misstag eller konflikt. På samhällets botten finns inget utrymme för solidaritet, bara för överlevnad och för en filmares galghumor i Franz Kafkas sjuka morgondimma.
”Det har kommit information om att du inte sköter dig. Du får lämna kläderna här”. Josef K hade det inte lika roligt som vi biobesökare.
Innehållet och tonen i filmen och romanen skiljer sig åt men budskapet är detsamma: Så här borde ingen människa få behandlas. Medan chefen på finkrog njuter av rasistisk karaokepop.
Fråga Fredrik
Var är du?
SVAR: Jag är hemma i Stockholm nu. Men när du frågade var jag i Goa, Indien, som den gamla hippie jag är. Träffade en elefant!
Veckans ...
BABE. Frans. Rätt låt vann!
ALBUM. ”Efter regnet”, Freddie Wadling. Jag vet inte, det känns som att den här katten har nio liv och han svänger som en stillsam tiger. På ”Det är inte nog” hör vi Freddie-epigonen Håkan Hellström i kören och inte nog med det, Wadling gör en mycket värdig cover på ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, fantastisk faktiskt.
ROMAN. ”Avd. för grubblerier”, Jenny Offill. En i sanning originell liten bok. Rolig, tragisk, filosofisk, och lätt som en tung sten om ett äktenskap i fara.
HYRFILM. ”The walk”. Varför inte lite svindel? Den sanna historien om hur lindansaren Philippe Petit (Joseph Gordon-Levitt) fick för sig att gå mellan de två World Trade Center-skraporna i New York 1974. Hisnande och småroligt.
NEJ. ”Let’s dance”. Allt, pecis allt i min makt, ska jag göra för att inte se en enda sekund av det gräsligaste svensk underhållnings-tv har att erbjuda. Varför är Wassberg med nu då? Blir det Lundell nästa år? Nej förstås inte.
HYRFILM. ”Taikon”, dokumentären om ”Katatitzi”-författarens liv som romsk aktivist är obligatorisk för att förstå hur förtrycket av romer aldrig bryts.
COUNTRYALBUM. ”Angeleno”, Sam Outlaw. Stor hatt, stora steelgitarrer, stora känslor, stora medlodier.