Cohen släppte den bästa dödsrunan om sig själv på skiva
Markus Larsson om Leonard Cohen: Ville man drömma om ett lyckligt slut får man lyssna på någon annan
Mörkret tätnar.
Alla som lyssnade visste.
Precis som David Bowie tog Leonard Cohen farväl på sin sista skiva.
Det räcker att titta på omslaget.
En oklanderligt klädd Leonard Cohen står i en vit rektangel och håller i en cigarett med dödsföraktande nonchalans. Blicken är riktad mot en kär gammal vän — rakt ut i mörkret.
Musiken på ”You want it darker”, Cohens fjortonde och sista album, går inte att missförstå. Budskapet i de nio låtarna är tydligt och klart:
Kom igen, jag är redo. Låt det hända. Jag är klar.
Leonard Cohens ryggproblem gjorde det svårt för honom att lämna sitt hem. Hans son Adam spelade in sin far genom att placera en laptop och en mikrofon på middagsbordet.
I låten ”Leaving the table” har musiken samma oskuldsfulla melodi som en tidig soul- eller doowopballad från början av 60-talet. Orden kommer däremot från en 82 år gammal människa som förbereder sig för det okända.
Med lugn röst bockar Leonard Cohen av alla illusioner som får hjärtat att slå.
Han behöver inga förklaringar till vem han blev. Alla ursäkter låter bara trötta och lama. Lust och kärlek? Den usla besten har tämjts. Han behöver ingen förlåtelse. Nej, nej, nej. Vem ska han skylla på? Det finns ingen kvar.
”I'm leaving the table, I'm out of the game.”
Ingen annan artist hade kunnat skriva och framföra ”Leaving the table” med samma iskalla värme.
Leonard Cohen föddes i Westmount, Quebeq. Det var den spanske författaren Federico Garcia Lorca som fick honom att upptäcka poesi. Och det var en gitarrlärare som älskade flamenco som fick honom att anamma det plockande, akustiska gitarrspelet som lade grunden för hans musikkarriär.
Efter en kort grekisk exil på ön Hydra i mitten av 60-talet, där han bland annat skrev poesisamlingen ”Flowers for Hitler”, flyttade Cohen till New York. Han lockades av folkmusikscenen och hängde i utkanterna av kretsen runt konstnären Andy Warhol och The Velvet Underground. Det sägs att den tyska sångerskan och artisten Nico inspirerade hans sångstil.
Det vore väldigt vackert. Och jag behöver inte veta om det stämmer eller inte.
Med album som ”Songs of Leonard Cohen”, ”Songs from a room” och ”Songs of love and hate” etablerade han sig om låtskrivarnas och folkscenens mörkaste bard.
Den ursprungliga formeln har egentligen aldrig förändrats. Man kan identifiera en Cohen-låt på några sekunder. Basrösten stod alltid i centrum, omgiven av sorgsna och kvinnliga körstämmor.
Den stora trösten med Leonard Cohen var att han aldrig lindade in sina ord i falska förhoppningar eller villfarelser. Ville man drömma om ett lyckligt slut får man lyssna på någon annan.
Leonard Cohen sjöng om död och depressioner, sex och religion, politik och andlighet. Det ödesmättade allvaret hade lätt kunnat bli kvävande. Men under ytan fanns alltid en ironisk grimas, en blinkning åt lyssnaren om att det bara går att skratta åt eländet, ett element i musiken som blev tydligare ju äldre han blev.
Många artister som har inspirerats av Cohen, vilket betyder de flesta som någonsin har vält att pimpa sin rock med svarta kläder och mörk mascara, missar ofta den giftiga och sarkastiska humorn.
”Hallelujah” från 1984 är ett utmärkt exempel. Det har blivit Leonard Cohens populäraste låt. Men inte ens Jeff Buckley lyckades fånga originalets mångbottnade och kolsvarta och avslöjande och förföriska djup.
”There is a crack in everything, that's how the light gets in”. Det är genom sprickorna som ljuset tar sig in.
Textraderna från låten ”Anthem” har blivit en sorts slogan om Leonard Cohen och hans karriär. Det kommer säkert att citeras flitigt de närmaste dagarna.
Men det är sant. Det mänskliga finns i det trasiga och sorgsna, i sprickorna hos oss alla.
Jag lyssnade aldrig på Leonard Cohen tillsammans med andra. Det hände i så fall väldigt sällan. Hans musik passar bättre för ensamma stunder med tända ljus och rödvinsblåa läppar.
”Famous blue raincoat”. ”Tower of song”. ”Dance me to the end of love”. ”Bird on the wire”. ”Suzanne”. ”So long, Marianne”. ”Chelsea hotel #2”. ”Ain't no cure for love”. ”Everybody knows”. ”Leaving the table”.
I vilken låt ska man börja? Vad ska man säga? Jag vet inte. Leonard Cohen skrev den bästa runan om sig själv på skivan ”You want it darker”. Han meddelande dessutom i hyfsat god tid att han var på väg bort.
I balladen ”Take this waltz” från 1988 sjunger Leonard Cohen om en plats i Wien där till och med döden har axel att gråta mot.
Hans musik var och är den platsen.