De andra hade balettklänningar – jag brun apdräkt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-30
Helena Trus och krossade konståkningsdrömmar
Tolv modiga själar står inför den kanske största utmaningen svenska kändisar någonsin har fått i svensk tv.
Efter bara sex veckors isdansträning i hårda skridskor är det ett åkande par som ryker redan på lördag.
Det är hårt.
Konståkning är hårt.
Man kan bädda in sporten i hur mycket glitter, fasta rumpor och hårdsprejade svinryggar man vill. För att använda konståkningsspråk – det är inte bara taggarna på skridskorna som är vässade.
Därför ska jag berätta en saga om ”Skönheten och odjuret”, som utspelade sig under OS i Lillehammer 1994.
Bråket mellan de amerikanska konståkningstjärnorna Nancy Kerrigan, ”skönheten”, och Tonya Harding, ”odjuret”, blev en värre såpopera än tv-serien ”Glamour” någonsin kommer att bli.
En man slog flera slag med en träpåk mot ”skönhetens” knän. ”Odjuret” pekades ut som hjärnan bakom attacken men fick ändå tävla i OS.
Jag tittar ut över isstudion och känner mig som sju år igen, en späd flicka med stora konståkningsdrömmar.
När jag fick bära en brun apdräkt på en uppvisning, medan de äldre flickorna fick ha rosa balettdräkter.
När jag var tolv år och tränaren Marie röt och tvingade mig lämna isen för att jag ramlade under hoppträningen.
Hur jag i stället satt jag och grät i omklädningsrummet.
Prinsesskriget har redan börjat.
Medan en nöjd Josefin Crafoord glider runt i en kroppsdräkt i spets finns de andra som inte är lika nöjda.
De har trots allt inte fått välja färgen på sina prinsessminiatyrdräkter.
Jag kan lova er, på isen är det mindre komplicerat att vara man.