Det är jag som är den sanna hjälten

Jag strosar runt planlöst på NK, försöker hitta en julklapp till min svärmor. Jag känner mig på gränsen till somnanbul för att låna ett ord från salig Christer Pettersson.

Jag är inte ensam om att vara ute i sista stund. Där borta står Robban Aschberg och känner på ett kashmirtyg. Han muttrar inte, men hans ansiktsuttryck gör det, om ni förstår. Och inne i sängbutiken vandrar Erik Fichtelius runt med händerna på ryggen. Han böjer ryggen när han kontrollerar en vara och vandrar sedan vidare och påminner om en konstapel on a crime scene som funderar på vilka grejer han ska skicka ner till forensics.

Så uppe på plan fyra hittar jag något intressant. En lång kö stampar otåligt med sina fötter och längst där fram sitter en gråhårig farbror och signerar böcker. Det är Ulf Lundell.

Ulf Lundell! Vilken present, va, att ge bort Lundells senaste till svärmor. Gillar hon Lundell?

Inte en susning, men om jag får den signerad så är mycket vunnet, kanske kommer svärmor sedan att berätta för sina väninnor att ”Jodå, så Alex kontaktade Lundell, de är tydligen vänner och bad honom signera boken till mig”.

Det är först när jag står i kön som jag känner tvivel. Inte för julklappen, utan för situationen. Har jag skrivit ondskefullt om Lundell? Har jag kanske haft med honom på någon utelista här i Nöjesbladet? Har jag snackat skit om honom på radion? Har jag bloggat om honom? Vad händer om jag kommer fram och Lundell tittar upp och säger: ”Du ... ditt lilla helvete. Utelistan, vecka 45. Dig signerar jag ingen bok till.” Och så gör han en snabb handrörelse mot två väktare och jag hinner bara säga ”men, Ulf ...” och så svävar jag bort med en vakt på varje sida och jag sparkar och skriker och försöker välta saker under min sorti och jag skriker ”men Ulf, för i helvete, du kan väl lyssna på mig”.

Det här är anledningen till varför jag försöker undvika fester där det finns andra kändisar närvarande. Titta bara på hur det gick på Svenska Hjältar-galan häromdagen. Jag var i det man kallar ”lilla helvetet”. Smög runt som en dåre och försökte undvika att möta folks blickar.

E-type, som hatat mig länge, älgade fram i lokalen till synes planlöst. Jag fick hela tiden anpassa min egen position till var han befann sig. Dödskallarna på hans fingrar rasslade mot varandra när han gick. Så gjorde han en fint, låtsades älga till vänster, tvärnitade och älgade till höger på sådant sätt att han plötsligt stod rakt framför mig. E-Type är en skrämmande syn. Allt det där håret och den vilda blicken, som om han just kommit från blotceremonin.

Han var inte E-Type, han var Bob i Twin Peaks och jag vände och sprang-sprang-sprang undan och just när jag funderade på att andas ut så upptäckte jag Joe Labero i riktning klockan tolv. Silverhåret glimmade i strålkastarljusen. Det var inte hår, det var fosfor, han var inte en man, han var en vandrande tändsticka och han skulle bränna opp mig! Han fick syn på mig och tänkte förmodligen genast på den gången då jag i en text föreslog att man skulle gripa honom för ”förargelseväckande personlighet”.

Jag vände helt om och kutade ut mot baren, flydde, böjde nacken som oxen som drar plogen och bara ser marken där nere och sprang därmed rakt in i Björn Ranelid. Och då var jag fast.

Han läste lusen av mig. Jag var ”en kloakernas portvakt”, jag. Hans fru stod bredvid och sufflerade. Så släckte de lamporna och föreställningen kunde börja och ingen förstod att den riktiga hjälten på den där galan var jag, för jag hade utstått all denna terror.

Så är det min tur att gå fram till herr Lundell. ”Jaha”, säger han förstrött och sorterar några pennor framför sig och så tittar han upp mot mig. Jag ler och gör mig till, hade jag varit tjej hade jag kastat med håret. Lundell sitter tyst länge och stirrar på mig. Kanske i flera minuter. Nåja, i någon sekund i alla fall. Och så fnyser han till. Det är ingen fnysning, det är ett fniss. Ett hånfniss, möjligen. Så skakar han på huvudet och skriver på. Triumf!

En fin skalp till svärmor. Men den påfrestningen utsätter jag mig inte för igen.