”Vi är faktiskt rätt lata”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-02
Ständigt aktuella Coen-bröderna om nya filmen "A serious man": Inte vår uppgift att få publiken att le
TORONTO. De har tagit sig an hänsynslösa mördare, korkade gymarbetare och storväxta dagdrivare.
I Sverigeaktuella ”A serious man” tacklar bröderna Joel och Ethan Coen sin barndom.
– Filmen utspelas i ett likadant samhälle som vi växte upp i, säger de till Nöjesbladet.
De spelade till och med in i stadsdelen där de växte upp, St. Louis park i Minnesota.
– Handlingen utspelas 1967. Den perioden var vår barndom. Men själva storyn är påhittad, även om vi lånat från personer vi kände, säger Ethan, 52.
Det är rätt lustigt. Bröderna Coen skriver, producerar och regisserar tillsammans. De delar också lika på lönen för mödan – både den ekonomiska och konstnärliga
Men nu, när de sitter tillsammans bakom ett bord på Park Hyatt Hotel i Toronto, är det till 90 procent Ethan som talar.
Tystlåten och svårmodig
De gånger Joel, 54, öppnar munnen är det mest ett ”ja”, ”det stämmer” eller ”typ”.
Ta bara frågan om vem som bestämt att det på filmduken ska stå ”Joel och Ethan Coen”. Andra duor som jobbar ihop kräver så gott som alltid vardera både för och efternamn, även om de har samma efternamn.
– Ja, det är liksom bara… ja, mumlar Joel.
I ärlighetens namn ska det sägas att orden knappast forsar ur Ethans mun heller. Men medan Joel är svårmodig verkar Ethan snarast road av intervjusituationen och svarar i alla fall med ett par meningar.
– Vi har tillfrågats om det där ett par gånger när det gällt pr-material. Jag sa att de fick göra som de ville, säger han.
”A serious man” kretsar kring matematik-
professorn Larry Gopnik, spelad av Broadwayskådisen Michael Stuhlbarg. Hans barn är oförskämda, hans bror mentalt sjuk och hans fru på väg att lämna honom för en pompös änkeman.
”Stadig ström övergrepp”
Huvudfiguren drabbas av den ena motgången efter den andra. Finns det inte risk att publiken tröttnar?
– Det är inte vår uppgift att se till att publiken lämnar salongen med ett leende på läpparna. Men det var viktigt att göra figuren känslomässig, säger Ethan.
– Här ser vi en stadig ström övergrepp (skratt). Jag tror att det hjälper till att ge honom känslor.
Filmens epilog kan uppfattas som en fristående historia och har fått filmkännare att lägga pannorna i djupa veck. Vad menar egentligen filmmakarna?
Båda bröderna suckar när ämnet kommer på tal.
Först på en upprepad fråga svarar Ethan:
– Well, okej då. Den kan kopplas till en slags sägen.
Okej…?
Ethan räddas oväntat av Joel.
– Det som händer efter att man gör filmen är att man får såna här frågor.
Ja…?
– Det blir någon slags efteranalys. Men när man gör den gör man den mestadels på känsla.
Ja…?
– Efteråt kan man säga att det var på grund av det ena eller det andra. Det Ethan sa är en sak. Det andra jag gillar är att inledningen förklarar för publiken att det är en film specifikt om judar. Det handlar inte om ett litet samhälle i mellanvästern. Det handlar om ett litet judiskt samhälle i mellanvästern.
Filmatiserar western-roman
Ethan tittar nöjt på sin bror, som om han inte hade kunna säga det bättre själv.
Hur kom storyn till?
Nu är Ethan tillbaka igen:
– Den var något vi tänkt på länge. Vi skrev den för flera år sedan. Vi tyckte att det kunde vara intressant att återvända till den tiden.
Ni verkar jobba hela tiden?
– Vi är faktiskt rätt lata, säger Ethan.
– De tre senaste filmerna har vi visserligen gjort efter varandra. Men det var efter att ha ägnat ett par år åt att skriva tre manus.
Vad jobbar ni med nu?
– En western som förhoppningsvis blir vår nästa film, ”True grit”. Den baseras på en
Charles Portis-roman. Den har filmats förut, med John Wayne i huvudrollen (”De sammanbitna”, reds anm). Men vi älskar berättelsen.
Det är återigen Ethan som svarar. Jag frågar
Joel om han vill lägga till något.
– Nope.