Efter framgång följer knasighet
Läs Jens Petersons krönika
Nu ser vi hur stor ”Avatar” här.
Nu kommer alla knasigheterna. När något blir framgångsrikt och omtalat är det dags för kritiken. Och alla som vill åka snålskjuts på uppmärksamheten.
Alla har inte saker att säga. Men många har saker att sälja.
Så någon påstår att ”Avatar” gör publik deprimerad. Har de möjligen botemedel mot detta? Om CNN har ett forum som diskuterar ”Avatar” på nätet kanske de vill ha många besökare.
Att biopubliken blir deprimerad av att en film är för bra är onekligen en ny infallsvinkel. Det är förstås oemotståndligt för engelskspråkiga att kombinera orden blue och blues.
Planeten Pandoras urbefolkning, de blå na’vi, är också tillräckligt vaga för att kunna analyseras på olika vis. För att inte tala om deras tro och symbios med naturen.
Katolska kyrkan dras in så fort det är något som kan tolkas ha andliga värderingar. ”Harry Potter” har också fått kritik från kyrkligt håll. ”Sagan om ringen”-filmerna kommenterades in i minsta detalj. Vandrande träd? Hmmm.
Nu är det ”Avatars” tur att få kritiken. För att det är en film som många ser och pratar om.
”Avatar” kanske får bilar att rosta fortare? ”Avatar” orsakar skador på den första färskpotatisen? När får vi bantningsmetoden ”Avatar” som gör oss tre meter långa, smala och viga?
”Avatar” kommer säkert att ha effekt. På dem som gör film.
Lasse Hallström är imponerad av ”Avatar” och säger att han gärna skulle regissera en 3D-film. Just genom att använda tekniken som James Cameron, inte ösa på med effekter.
Jag förstår om man inte tycker att ”Avatar” är världens bästa film. Förutsägbar. Klyschig. Jag tycker det är en bioupplevelse man bör unna sig. Om inte annat för att hänga med i diskussionerna.
Jag tror inte det behövs varningstext för några biverkningar.