Utan ett gäng är du en mindre lyckad människa
För oss som är uppvuxna med att aldrig ha ”Sex & the city”-boxen längre bort än en armlängds avstånd blir det extra tydligt.
Men det finns så klart otaliga filmer och serier som understryker saken: Det är fan inte normalt att inte ha ett gäng.
Alltså: det hjälper inte om du badar i pengar, du lyckades gå ner de där 10 kilona, din katt är frisk och du verkligen tycker att du fick till köket vid renoveringen – om du är tvungen att äta lunch ensam är du lite konstig.
Utan ett gäng är du en lite mindre lyckad människa.
För mig blev det extra tydligt när jag flyttade från Åland till Stockholm.
Låt mig förklara.
Inför de obligatoriska hemvändarhögtiderna: påsk, midsommar och jul börjar de organisera sig flera veckor innan på Facebook och Twitter. Gängen alltså.
Man kunde tro att det är någon längre Svalbardexpedition som ska förberedas in i minsta detalj när det egentligen handlar om fördrinken hos Lina före krogrundan på juldagen.
Jag står helt utanför det där.
Jag har aldrig varit en del av ett gäng.
Det låter kanske deppigt, men det är helt och hållet självvalt.
Någon gång har jag varit på väg att fasas in i ett eftersom folk har tyckt synd om mig. ”Men Zandra då, ska vi inte bjuda henne?” har man frågat tveksamt och tittat på varandra och så har man kommit överens om att ja, vi tar med henne. Eftersom man tror att jag i annat fall skulle sitta med en microrätt i famnen och titta på ”Postkodmiljonären”.
Varje gång jag blivit adopterad av något kompisgäng har det resulterat i fiasko. Kalla mig konstig, men jag kan bara inte sitta med glad min och tugga på min oxfilé tillsammans med ”tjejerna” när jag vet att Lisa har legat med Fredrikas kille och att Fredrikas könsherpes när som helst kommer att komma som en kalldusch för Lisa.
Ett överdrivet exempel kanske, men någonstans (kanske i Japan) måste det ju finnas statistik som kan påvisa att det är åt helvete komplicerat när flera människor ska buntas ihop och umgås i grupp.
En högtid i hemstaden med gänget kan ju vara lika intrigspäckad som en säsong av ”Glamour”.
Min gissning är att det tar ungefär 24 timmar till man är benägen att strypa varandra.
Därför kan jag inte heller tro ”gängets” maniskt stirriga leenden på bilderna som Facebookfeeden fullkomligen badar i efter en hemvändarhelg.
Jag skulle vilja gå så långt och påstå att när människan skapades en gång i tiden så var det inte för att hon skulle trängas runt ett åttapersonersbord och kackla i munnen på sina ”vänner”.
Det är ett fritt land.
Folk väljer bort saker.
Kött till exempel.
För mig går förljugna Sex & the city-gäng bort.
Saxat från bloggen
Ibland, när jag är på min cyniska topp, tänker jag:
Jaha, helg igen då. Vad ska man hitta på? Det gamla vanliga: Köpa något (för) dyrt som sitter (för) tajt, dricka sig (för) full, prata (för) mycket, göra något jävligt dumt, förslagsvis spilla rödvin på någon eller bara bråka med sin kille, vakna med ångest, äta alldeles för mycket, tänka att man ska gå till gymmet – inte gå till gymmet och vara besviken på sig själv för att man inte gjorde det, se någon irriterande usel Adam Sandler-komedi på TV3 och ha dåligt samvete över det där disk- och tvättberget som inte blir mindre direkt och den där räkningen som borde ha varit betald för nån vecka sedan. Plus att man borde ha ringt mormor.
Men då är det ju redan måndag.